Reflektioner efter valet …

Valet är över och än är inte resultaten klara och än har inte utfallet blivit en normalitet. Innan dess finns det anledning att lite fundera på hur man ser på utfallet. För att göra det måste jag gå till baka till vad som är viktigt för mig och varför jag tycker det. Jag vill betona att det som skriv nedan är mina personliga reflektioner, tankar och slutsatser, den som gör en mer genomgående analys av det texter och tider jag beskriver kan ha en annan – och mer objektivt riktig – slutsats, men detta är hur jag reagerat och hur det präglat mig.

När jag började på gymnasiet 1979 så är SSU aktiva, de delar ut små böcker (storlek A7?) och i dem beskrivs världen och den består av två gruppen (kollektiv). Arbetare som är allt igenom goda solidariska och moraliska respektive kapitalister som är små feta gubbar i jackett och hög hatt och som har en skottkärra med pengar framför sig, kapitalisterna är elaka, ogina och utnyttjar de goda arbetarna. Så var bilden, och eftersom jag inte var arbetare så var jag väl kapitalist. Jag kände redan då att så här kan det inte vara, som människa finns man inte enbart till för att ingå i en grupp utan man har en egen vilja och egna förmågor, jag fick bli något som skiljer mig från SSU. I MUF kom jag att läsa det som var aktuellt då, framförallt böcker som betonade den liberala traditionen och slutsatsen för mig blev att jag ville vara individualist. Vill jag ge mig själv den rätten kan jag inte tvinga in andra i grupper och därför har jag fortfarande svårt med uppdelningar; arbetare-kapitalist, svensk-invandrare, muslim-kristen eftersom det alltid förvägrar någon rätten att vara en individ – det som jag stred för på gymnasiet.

Via förändringarna i Östeuropa på mitten av 1980-talet kom jag i kontakt med litteratur som ”pånyttfödde” vissa konservativa idéer, kanske framförallt vad gäller familj och nära relationer. För mig är alltid Vaclav Havels bok ”En dåre i Prag” den avgörande boken. När det gäller att forma mig sätter jag den i samma nivå som ”Anne Franks dagbok”. Genom den litteraturen stod det klart att allt inte rationellt kunde inordnas i de stora, kollektiva och publika tankekonstruktionerna. Det fanns något djupare, något som definierar en människa bortom det rationella, något som bygger på känslor. För mig kändes det bra för att helt plötsligt var det inte den briljantaste teoretikern som hade rätt utan även min tankevärld kunde vara sann.

Det tog några ord innan detta kunde formuleras mer vetenskapligt och då genom Hans Zetterberg och hans tankar om ”den lilla världen”. Min liberalkonservatism var formulerad och kanske skulle den kunna sammanfattas med orden ”konservativ till värden och liberal till metoder”. Man söker till kärlek, men hur man finner det är inte en fråga om logik – värdet är konstant, metoden är upp till var och en.

Tillbaka till Havel. Den känslomässiga förening som finns i familjen kan naturligtvis utökas till en utvidgad familj, till en släkt/klan och till en hel nation. Där är vi farligt ute eftersom ingen kan ha en riktigt nära relation till fler än säg 10 personer, sedan blir det relationer som bygger på legender eller indirekt kunskap. Detta är farligt eftersom det innebär att någon ”skriver” legenden och gär sig därmed till uttolkare av andras vilja (kalla det politisk makt) och denna person har inget som hindrar att vilja växer. För att parafera Thatcher ”the problem with Nationalism is that it eventually destroy other countries posibillities”. Blanda aldrig ihop konservativa värden med en unken nationalism.

Från Edmund Burke stjäl jag en annan figur, som någon berättade för mig. ”Västerlandet bygger på erfarenheter från tre städer, Aten, Jerusalem och Rom”, jag har letat efter detta i ”Reflections on the Revolution in Frace” och inte lyckas hitta det – men det är väl uttryckt (boken är för moderna människor minst sagt svårtillgänglig och Burke hade behövt en reklamsnille som sa det så här …). Vad som framgår här är att samhället måste bygga på de tre grundläggande principerna: Demokrati/delaktighet, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Ingen av det tre får ta över från de andra, tillexempel kan aldrig majoritetens beslut tillåtas att kväva andras rättigheter även om jag ibland har hört från andra partier att det är ok eftersom det är majoritet. Dessa principer skall naturligtvis gälla såväl inåt i ett land som utåt, varje land har rätt till sin suveränitet och relationerna länder emellan bör byggas på rättigheter (lagar) och avtal. Att individer bör ha fri rörlighet följer av min syn på individen och på att jag inte kan se något skäl till varför vissa har rätt men andra skall förvägras den, frihandel är på samma sätt grundat i liberala principer samtidigt som det också är ekonomiskt fördelaktigt i det långa loppet.

Kommen så långt (och om ni fortfarande orkar läsa) är det dags till några kommentarer kring valet, och det blir av naturliga skäl där jag har svårt/är tveksam.

Jag har sett att vissa företrädare för mitt eget parti (nya moderaterna) gärna för fram ”flyktingstopp” som en viktig fråga. Jag kan inse att det behövs för att ge de som kommit till vårt land ett värdigt mottagande men jag kan aldrig se det som ett mål och skulle därför aldrig med stolthet basunera ut förslaget. Det striden mot min liberala grundsyn och tenderar att närma sig den nationalism/självgodhet jag varnade för.

På samma sätt ser jag tendenser till förslag som innebär moraliserande mot företeelser man själv inte gillar. Det hävdas till exempel att böneutrop är störande. Eftersom det inte anses störande att de som skall gå på fotboll lägrar sig på ömse sidor om Allégatan i Borås och väsnas så undrar jag om det är själva störningen eller om det är personens inställning till störningen som är problemet. Tycker man inte att muslimer skall få bo i Sverige så gillar man nog inte böneutrop – och störningen används som stöd för en moraliserande regel. Detta trots att vi tillerkänner oss till religionsfrihetens princip. På samma sätt misstänker jag det är med tiggarna, det är mindre företeelsen (ingen har klagat på frälsningsarméns insamlingar) och mer det faktum att det är personer utifrån och att de ger oss själva moraliska problem (skall jag ge eller ej), bättre då att förbjuda störningen.

Överhuvudtaget tror jag det är dags att vi kliver fram och vågar stå för något, allt man inte tycker om skall inte förbjudas. Lite får man tåla utan att bli kränkt, i annat fall kommer vi successivt att sudda ut allt som stimulerar och utmanar och vi kommer alla att hemfalla åt någon form av likriktning orkestrerad från en ”stark man” (oberoende av kön). Se på Ryssland till exempel.

För mig har valet blivit en injektion att fortsätts strida för såväl frihetliga/individuella värden, som personliga och känslomässiga värden som öppenhet, frihandel och nyfikenhet på världen. Även om vissa i mitt parti inte delar min uppfattning så står jag för den.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s