I dagens BT (den 14 oktober) kommenterar jag regeringsbildningen. Det finns kanske anledning att något fördjupa och försöka förklara. Jag väljer då att använda Ulf Kristerssons metafor från simningens värld – ”in i kaklet”.

Det som trodde att regeringsbildningen skulle vara ett sprinterlopp och gå fort måste nog anses vara antingen en obotlig optimist eller i hög grad naiv. Det resultat som syntes på valdagen tillsammans med de olika löften som partier, i syfte att nå och övertyga sina egna väljare, gjort pekade mot en lång och komplicerad regeringsbildning (d.v.s snarare ett långdistanslopp). På långdistans (ja allt som är längre än bassängen) måste man först ta i kaklet och sedan vända.

Där är vi nu. Det är min bedömning och det skrivs innan Ulf Kristersson träffat talmannen Andreas Norlén. Den första lösningen är provad – och ännu har ingen markerat sitt intresse att kompromissa med sina utfästelser, möjligen undantaget (KD) och familjeåterföreningen. Håller alla på sina ”babies” så är första längden slut.

Efter den vändning som nu sker fortsätter loppet i den andra riktningen då genom att Stefan Löfven ges uppdraget att sondera sin regering. Vi får se hur det går …

Jag har sett att ett antal anklagar (C) och (L) för någon form av svek, och ja de stoppade Ulfs försök men det är i denna andra längd som sveket kan komma (jag hoppas det inte). Skulle (C) och (L) välja att, av någon orsak, gå (S) tillmötes och ingå i ett regeringsunderlag då är det ett svek mot alla de som önskar en alliansregering.

Misslyckas Löfven så blir det att vända igen, men rör man inte kaklet diskas man.

Så här kan det fortsätta till man summit fyra längder. Skulle fyra talmansuppdrag ha misslyckats så blir det extraval och omstart. Viktigare är dock och det jag tror kommer att hända är att partierna på tredje längden inser vilket misslyckande det är för ledarskapet om en regering inte kan bildas och att då kompromissvilligheten kommer att öka betydligt. Mitt tips har hela tiden varit en alliansregering som skapas i tredje rundan (efter att Ulf Kristersson och Stefan Löfven haft sina första försök).

Därför sa jag också att ”ryktet om alliansens död är överdrivet”, än lever den.