Jag har undvikit att blogga om regeringsbildningen så länge den pågått (med ett undantag) och därmed har det varit tyst. Nu kan jag inte låta bli att göra några reflektioner.

Huvudfrågan har varit för många att med olika åtgärder hålla Sverigedemokraterna utanför inflytande. Låt mig en gång för alla slå fast att jag ogillar inflytande för alla de som inte delar min uppfattning, men att jag också måste presentera det jag vill göra och göra det möjligt för alla som så önskar att instämma. Om någon vars värderingar jag ogillar stödjer mitt förslag (mina värderingar anser jag naturligtvis vara goda!) så kan det knappast vara förbjudet …

En sak som jag hela tiden funderat på. Från (L) och (C) har det ofta framförts att en alliansregering (1-2-3 idén) skulle bli beroende av (SD):s stöd. Varför skulle den inte lika gärna – och i fler fall – kunna vara beroende av Socialdemokraternas stöd. Finns det alltså en ovillkorlig rätt för (S) att strunta i åsikter och av taktiska och makt skäl agera så att man inte stödjer ett alliansförslag. Om det är så att det finns en stor värdegemenskap i det politiska systemet så borde någon ställa sig frågan om varför (S) alltid har rätten att protestera när de inte har makten.

Min andra kommentar gäller den uppsjö av olika tillmälen och ”roliga” inspel man kan göra för att utmåla (C) och (L) som svikare. Ja jag är besviken, men jag anser nog ändå att man skall bedöma en regering inte utifrån vad man tror när det tillträder utan efter vad man genomfört. Jag kommer att kritisera regeringen där jag tycker att de har fel, och blir det på många punkter så kommer kritiken att bli hård. Att redan nu avvisa allt som svek känns både felaktigt och riskfyllt. Konstruktiv oppositionspolitik skall föras och regeringen skall bedömas efter vad man åstadkommit.

Min sista kommentar gäller dynamiken i olika politiska uppgörelser. Hade jag varit Centerpartist eller Liberalpartist (liberal anser jag mig vara) idag så hade jag varit orolig för framtiden. Varje avtal måste vara så att båda parter tjänar på det och det oftast över hela tiden. Decemberöverenskommelsens största problem var att alliansen skulle få betalt först efter nästa val (2018) men att man betalade priset hela vägen fram. I regeringsöverenskommelsen förefaller det att vara så att (C) och (L) fått allt nu, vilket bland annat lett till att Jonas Sjöstedt (V) riktat kritik och blandat sig i. Sedan skall regeringen agera – och allt ljus kommer då att falla på (S) och (MP) och fokus försvinner från (C) och (L). Samma problem som med DÖ fast tvärtom, betalning i förskott och risk att inte kunna agera i framtiden.

I Borås gjorde vi (M) och (S) under förra mandatperioden en ”överenskommelse om en handlingsplan” den höll ända i mål även om lokala (L) var mycket kritiska av och till. tricket i den var att (S) fick ljuset men att det hela tiden kunde diskuteras delar där (M) påverkat. Betalning och genomförande parallellt.