Året efter ett valår ägnas ofta åt valanalyser, ett viktigt och grannlaga uppdrag. För egen del är det dags att försöka förstå vad som fungerade och vad som inte funkade under 2018 års val, och med tanke på resultatet skall det direkt sägas att det var mer som inte fungerade.

Valanalysen måste ta sin utgångspunkt dels i interna faktorer (av karaktären la vi internt upp arbete på ett bra sätt) och dels på externa frågor (gillade väljarna vad vi sa, var vårt val av frågor relevant). Det säger sig självt att en dålig organisation kan förta och förstöra värdet av en god politik samtidigt som en dålig politik aldrig kan bli bra av organisation. Det är också viktigt att minnas att sålänge inte medlemmar och valarbetare är betalda megafoner så kommer deras aktivitet att vara beroende av att de känner stöd, sympati och engagemang av det politiska budskapet.

Låt mig därför börja med vårt budskap, där jag ofta känner att det är ett ängsligt sneglande mot det som inte kan ifrågasättas och som är ”lättsmält” för väljarna. Agerar man så blir det lätt ett förvaltande och processande snarare än ett parti som väcker engagemang. Naturligtvis är ansvarstagande och beredskap att ta ansvar viktiga delar för ett parti men om det hela tiden sätts i fokus finns risken att man alltid blir ”näst bäst”. Jag har intern fått höra flera gånger att vi bör tycka en sak för att ”det tycker väljarna”, vad man i bästa mening skulle kunna kalla populism. Jag har inget emot att den typen av frågor förs fram, och det kan vara en styrka att väljarna är med oss, men vi måste också förklara hur förslaget är bra och stämmer med vår ideologi. Där missar vi ofta just för att vi vill undvika konflikt. Vi behöver trygghet på våra gator, vi behöver mer resurser för rättsvårdande instanser, vi behöver trygga människor och så vidare, men vi behöver allt detta för att alla skall kunna på bästa sätt och i frihet utveckla sin personlighet, utveckla sina idéer, få möjlighet att leva sitt liv och så vidare. Vi behöver inte tryggheten för att straffa någon eller för att hänga ut gärningsmännen. Ger vi inte våra frihetliga argument, och betonar dem, är risken att den som pekar finger mot en grupp och vill straffa får sätta bilden och genom att lägga samma förslag uppfattas vi stödja samma ideologi (vilket är felaktigt) bara lite mindre uttalat.

När det gäller trygghet, migration, försvar med mera har vi varit dåliga på att säga att detta gör vi för att försvara det liberala samhällsbygget som står för individuell frihet och allas möjligheter. Vi har lätt blivit ett anhang till andra principer.

På samma sätt kan vi se på energifrågan där vi driver att vi bör behålla kärnenergin. Det är ett förslag som miljörörelsen inte gillar och därmed en tydlig konflikt, vilket är bra. Samtidigt är det så att den samlade miljörörelsen driver frågan om klimatet väldigt starkt och där finne en del som ställer sig tveksamma eller till och med avvisande till klimathotet och då gärna använder kärnenergin som bräckjärn i debatten. För oss kommer då problemet att när vi driver kärnenergifrågan så hamnar vi på samma linje som klimatförnekarna samtidigt som vår inställning är tydlig. Vi vill ha kärnenergi för att vi tar klimathotet på allvar och för tillfället är den enda energiform som kan minska klimatpåverkan i någon väsentlig grad kärnenergi. Klimathotet är på riktigt och därför kärnenergi är vad vi borde säga, hoppar vi över vårt ideologiska motiv kommer vi att förknippas med en tveksam klimathållning.

För att sammanfatta budskapsdelen. Vi skall aldrig driva frågor som inte stämmer med vår ideologi och vi skall vara tydliga med hur förslagen stämmer med vad vi vill.

Därefter några ord om organisation. Valplanen för oss i Borås innehöll ett antal önskemål om företagsbesök, mål om samtal och hur vi skulle agera på sociala medier. Eftersom ingen, eller i vart fall relativt få, är anställda valarbetare, så måste ett sådant engagemang motsvaras av att medlemmarna vill sprida budskapet. Jag kan retweeta på uppmaning, men jag gör det mycket heller när jag känner ”wow” detta var bra, och chansen att den som läser min retweet (eller motsvarande på något annat media) skall retweeta den igen bygger på att de gillar innehållet. Ja man kan få spridning via sociala media, men skall man utanför sin interna filterbubbla – och nå icke redan frälsta – så måste det vara intressant eller intresseväckande.

På samma sätt känner många sig nog tveksamma att ta ett planerat samtal med någon om man inte brinner för frågan. Naturligtvis kan de flesta ta samtalet när man står i valstugan och ”officiellt” företräder partiet, men att ta det spontant kommer att kräva engagemang och ger då naturligtvis större utdelning. Får man inte det engagemanget så är planerna inget värda.

Jag tror tyvärr att det kommer att visa sig att valanalyserna stannar vi att vi inte genomfört många nog samtal eller besök eller retweets, när vi borde fråga oss varför.

Jag är så gammaldags att jag tror att skälet att engagera sig i ett parti inte är för att förvalta utan för att man vill något med samhället. Min valanalys hamnar där och nu har vi en tid att skapa ett framtidsinriktat budskap, ett budskap om frihet, möjligheter för alla, öppenhet för idéer och impulser och en liberal samhällsordning.