Sommarens läsning inleddes med en bok av Clint Hill (tidigare secret serviceagent och livvakt till flera amerikanska presidenter) betitlad ”Five presidents”. Boken beskriver hur arbetet som president i USA fungerar sett från en nära men utanförstående persons perspektiv. Han var livvakt , inte politiker så det han ser är mindre det politiska spelet och mer människorna och deras situation. Han arbetade med Eisenhower, Kennedy, Jaquline Kennedy (efter mordet på president Kennedy), Johnson, Spiro Agnew (Nixons vice president under inledningen av sitt mandat) samt Ford. Alla olika personligheter med olika renommé.

Mest givande är inte att läsa om hur han i Dallas snabbt hoppade upp på presidentbilen för att med sin kropp skydda president och mrs Kennedy från ytterligare beskjutning, eller att läsa om hur det var vid olika officiella tillställningar. Det i särklass mest intressanta är berättelserna om hur personerna var och hur de tänkte och agerade utanför strålkastarljuset. Framförallt fastnade jag för några besättelser om Lyndon B Johnson. En president som uppfattas inte vara bland de mest framgångsrika, men som man efter läsningen av Hills bok får en mycket mer nyanserad bild av.

Hill berättar om en president som inte kunde sova på nätterna av oro för vad som skedde med amerikanerna i Vietnam, han kunde ringa operationscentralen flera gånger varje natt och förhöra sig om läget. Han var klämd mellan omsorgen om personerna ute på marken, det strategiska beslutet (som det uppfattades där och då) och den allmänna opinionen – och han tog det direkt personligt – han kände ansvaret.

Riktigt rörande blir det när Hill beskriver hur presidenten var på väg hem i sin bil från en tillställning i Washington DC, det spöregnade. Då ser presidenten fyra högprofilerade politiska journalister som går i regnet och han erbjuder dem skjuts. Väl i bilen frågar han om de har druckit sin kvällsdrink (ja vet det borde varit kvällste om man skall vara politiskt korrekt idag), när de inte hade det så bjöd han in dem till Vita huset. Där satt de och småpratade, alla journalisterna visst vilken fantastisk situation detta var – på fem-man hand med presidenten i hans privata våning i Vita huset. Alla insåg också det unika förtroende de fått och att det krävde en viss respekt. Vid tillfälle så frågade en av journalisterna något om Vietnam och då tar Johnson med dem till operationsrummet och visar sina anteckningar och vad han söker efter. För journalisterna står det klart att vi har en ärlig man som dignar under sin börda och känner ett behov av att dela med sig av sina kval.

Ingen skriver något om detta udda möte, men man får förmoda att de inte blev lika överraskade som alla andra när Johnson meddelade att han inte kandiderade för en andra egen period (han kom ju in som Kennedys vice president).

Alla som någon gång burit det yttersta (politiska) ansvaret i någon situation kan säkert känna igen sig, var och en utifrån sin roll och sitt ansvar. Det går på intet sätt att jämföra att vara USA:s president och att vara kommunstyrelseordförande i Borås. Det finns dock en jämförelse – som för mig blir den viktiga. Det finns alltid folk runt en som vet hur en uppdrag skall skötas, och jag kan villigt erkänna att innan jag blev KSO så var jag snar att deklarera vad som borde göras av den sittande. På samma sätt kan man få hör personer som deklarerar att de vet mycket bättre an politikerna (de förtroendevalda) hur staden skall skötas och att de, till skillnad från de valda, kunde göra mycket mer. Som sagt, så’n var även jag innan jag satt i stolen.

Väl i positionen så inser man att ens beslut får konsekvenser, och inte bara de eftersträvade. Ett beslut som är rationellt i ett visst perspektiv kan få betydande personliga effekter för en eller flera medmänniskor. Helt plötsligt blir det inte så lätt, man måste väga samman och vara redo att motivera sitt beslut. Det gäller för allmänheten men kanske framförallt för sig själv, jag måste leva med konsekvenserna och då är det viktigt att förstå varför.

Lyndon B Johnson blev mänsklig genom Hills bok och jag kan för egendel delvis förstå hans problem. Det brukar efterlysas att vi inte bara skall få bra politiker utan att vi skall få bra människor som är politiker. Exemplet med Johnson visar att den som vill vara en god människa kan få problem i en utsatt roll och då blir ryktet solkat.

Får man önska mer ödmjukhet från de som tycker och en ökad respekt för alla som offrat tid, engagemang och bekvämlighet för att ta ansvaret.