Med anledning av regeringens beslut att inte medge nåd för den person som skadades svårt vid terrorattacken i Stockholm, finns det anledning att fundera lite på hur regeringen tänker.

Låt oss inleda med vad som står i den tillämpliga (grund-)lagen. Så här står i regeringsformens 12:e kapitel:

”9§ Regeringen får genom nåd efterge eller mildra en brottspåföljd eller en annan sådan rättsverkan av brott samt efterge eller mildra ett annat liknande ingrepp som avser enskildas person eller egendom och som har beslutats av en myndighet.” (min understrykning)

Utvisning borde, enligt min mening, nog kunna ses som ett ”ingrepp som avser enskildas person”, och då skulle det kunna (vara tillåtet för regeringen) efterges genom nåd. Nåd betyder enligt SAOL dels ”efter­skänkning eller mildring av straff” och dels ” (yttring av) personlig väl­vilja från (viss) högt upp­satt el. an­sedd person”. Lägger man samman de betydelserna så får man en beskrivning som ungefär skulle kunna beskrivas som ”rätt att efter en sammanvägd (personlig) bedömning efterge åtgärd”. Regeringen får i detta fall ses som en person.

Här kommer problemet som jag tror regeringen ser. De kan, i vart fall enligt min bedömning, ge nåd i det aktuella fallet men det skall ske efter en bedömning. Jag tror att vi är många som tycker att det borde ges nåd, men jag tror att regeringen är oroliga för alla andra nådeansökningar som kan komma eftersom de då måste värdera de önskemålen. Med andra ord fegar man ur och nekar nåd, för då hoppas man inte fler ansökningar kommer.

För mig är det en självklarhet att en regering skall regera. Att då läsa uttalanden, från enskilda regeringsmedlemmar, om att principer hindrar nåd och samtidigt antyda att man själv var för nåd är närmast patetiskt. Vill regeringen detta så kan man ge nåd, men vi har en regering som är rädda för att regera.

Jag skäms för regeringens beslut att utvisa offret, samtidigt som förövaren, som skulle utvisats, blir kvar i svenskt fängelse.