Sommarens semester gick till Prag respektive Krakow. Två böcker från den turen kan fördjupa förståelsen för andra världskriget och dess hemskheter.

Den första boken (som köptes i Prag) handlade om Tomas Masaryk, som bland annat var Tjecko-Slovakisk president (1920-35) under mellankrigstiden, och han syn på judar. Tjecko-Slovakien (observera bindestrecket, det var två stater i en union) var ett av få länder i Centraleuropa där judar hade fullständiga medborgerliga rättigheter, och med utgångspunkt från det är det av intresse att förstå hur Masaryk såg på judarna. Lite bakgrund Masaryk var filosof (professor i Prag) till professionen och övertygad socialist, han lär ha sagt att han höll med Marx om allt utom materialismen, och en troende kristen. Masaryk var tydligt för att judar skulle ha fullständiga medborgerliga rättigheter, men det är när man (som författaren gjorde) studerar hans argument som det blir intressant ur dagens perspektiv. Det handlade inte om att alla har individuella mänskliga rättigheter och att vi måste acceptera alla människor, vilket är såsom vi skulle argumentera idag. Nej det handlade om att Masaryk såg judarna som en egen nation, och att det visst borde att samexistera mellan olika nationer inom ett land. Det betyder att samma snäva syn på nationer som leder till tyskarnas hållning under nazitiden, och som vi idag tydligt avvisar, var utgångspunkten för Masaryk. Att de sedan skulle kunna samexistera förändrar inte att resonemanget börjar i nationen, även om det i sig leder till en syn som vi idag har lätt att stödja – medborgerliga rättigheter. Masaryk hade ytterligare ett argument, nämligen att han inte ville att de kristna skulle ses som skyldiga till att skilja ut judarna, då handlade det mer om de kristnas anseende än om judarnas situation. Masaryk och Tjeko-Slovakien må ha tagit rätt ställning, men utifrån utgångspunkter som idag är långt ifrån accepterade. Något att då och då reflektera över när man frågar sig hur Hitlers tänkande kunde få makten. Kontexten var mycket annorlunda jämfört med idag.

Den andra boken handlar om en apotekare som drev att apotek i det judiska ghettot i Krakow (boken köptes på det museum som är inrymt i Schindlers emaljfabrik i Krakow, filmen Schindlers list) och beskriver hur en vanlig polack av en slump fann att hans affär (apotek) hamnat innanför ghettots gränser och bur han då agerade. När man läser boken slås man av att det inte var någon stor ”masterplan” att hjälpa som vägledde hans insatser utan en insikt och vilja att hjälpa andra människor. Det var inte ett stort politiskt ställningstagande utan en sann människovälvilja som vägledde insatserna. Någon behövde kontakt med en person utanför och apotekaren hjälpte till, en annan behövde medicin och han hjälpte till, en tredje hade ett annat behov. Genom att apoteket blev ett andingshål i ghettot så började människor också komma dit för samtal och samvaro, och så löpte det på ända tills dess att ghettot tömdes i mars 1943.

Berättelser om två män som får mig att reflektera. För det första hur man från (anser vi idag) felaktiga utgångspunkter kan komma till rätt resultat och hur stark nationalitetsprincipen måste ha varit intellektuellt under början av 1900-talet. För det andra hur humanittet och hjälpsamhet mot andra inte kräver en ideologisk överbyggnad, det räcker att vara människa.

Jag rekommenderar läsning om ni skulle komma över böckerna.