När man kör från baksätet

Jag har suttit i Riksdagens utrikesutskott, jag har ett vad man kan göra och hur man kan agera i utrikespolitiken. Jag har de senaste dagarna hört/läst två helt olika inriktningar om utrikespolitiskt agerande, dels på SR/P3 om Dawit Isak och dels på Twitter från Hanif Bali. Skillnaden är slående och även slutsatsen. Hanif Bali kritiserar Carl Bildt för att inte ta tillräckligt stort avstånd från det Iranska statsbesöket i Sverige, även om han gör det i allmänt förklenande ordalag gällande Carl. Låt mig först göra helt tydligt att jag högaktar Carl Bildt både för hans kunnande och för hans hållning. Carl sa i kammaren en gång (vilket jag redan citerat här på bloggen) att ”vill man ha fred så måste man prata med (och nå fram till) de som vill ha krig”.

I SR/P3:s program sa någon klok person gällande diplomati, inklusive s.k. tyst diplomati, att det är viktigt att förstå dess roll, likaväl som det är viktigt att förstå aktivistens roll. Diplomaten måste nå fram och ha ett vettigt samtalsklimat, aktivisten driva sin linje. Sammantaget blir det därför så att man i ett sådant här läge knappast kan bli eniga, men trots det borde man kunna respektera rollerna. Jag kan ha synpunkter på Irans ledning, jag kan sympatisera starkt med de som vill se en annan utveckling i Iran men jag ser också att det är i grunden bra att odla diplomatiska kontakter med en bredd av stater.

Sedan till resultatet, jag vet inte om aktivister har nått så goda resultat – det kan kännas gott personligt att man visar avståndstagande från en ”läbbig diktatur”, men när det gäller att få en ny ledning så handlar det nog mer om att idéer penetrerar (bärs ofta av handel) och att möten berikar. Hanifs aktivistiska linje har mycket sällan lett till långsiktiga förbättringar, möjligen kan en sådan inställning någon gång ha lett till revolution eller våldsamma statsvälvningar. I Europa vet vi att under min livstid (jag är född 1963) har tre länder gått från diktatur till demokrati på grund av turism (handel och kontakter) Spanien, Grekland och Portugal. Hur många som har förändrats at testuggande och slagordsropande i utlandet vet jag inte.

Som sagt aktivismen kan kännas skön men den passar sig bara när den utförs av medborgare som inte har ansvaret för landets externa relationer. Baksätesförare kan bygga sin självkänsla men de som har ansvaret måste vara mer långsiktiga.

Jag tycker Hanif har fel såväl när det gäller metoden – jag tror på diplomati som när det gäller frågan om vad som åstadkoms av Carl Bildt. För mig är det klart att Carl är exemplet att följa, den långsiktiga och samtalande inte den högt ropande aktivisten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s