Nyligen har minst två ämnen diskuterats där det finns anledning att kanske lite fundera över vad som är reellt, fördomsbaserat respektive populistiskt. Båda frågorna rör muslimer och den islamska tron, och därmed den utökade frågan är det faktumet att det handlar om muslimer som är provocerande.

Låt mig börja med historien om bussföraren som bad under en paus. Jag vet inte om påståendet som sådant är sant, men om det är det blir ju ändå frågan om det är ett problem – vilket tydligen vissa debattörer tycker. Om jag förstår rätt så körs bussen enligt en turlista med mer eller mindre fasta tider då vissa hållplatser skall passeras, vid ändstationerna är det en viss väntetid tills dess att bussen skall gå igen och den tiden har föraren inget krav på att köra bussen. Tid då hen kan gå på toaletten, kolla nyheterna på mobilen, sitta och läsa eller bara slappa. En troende kristen kan naturligtvis även ta sig en stund med frälsaren (brukar kallas bön). Ingen av dessa aktiviteter påverkar någon annan än föraren, de skadar ingen och de påverkar inte förmågan att i tid köra bussen vidare. Jag tycker alla dessa aktiviteter – och det finns fler – är ok att göra. Eftersom jag är beredd att acceptera dessa aktiviteter efter de enkla kriterier jag skissat ovan så accepterar jag också att en troende muslim ber på rasten. För mig är det därför obegripligt att det blev en så het diskussion om detta, hade avresetiden påverkas så kan jag möjligen förstå det, även om förseningar sälla blir så mycket debatterade även om de är irriterande. Det måste ha något med islam attgöra.

Den andra frågan är förslaget till moderaternas partistämma om att utreda förbud för slöjor i skolan. Frågan är naturligtvis en princip- och symbolfråga, redan idag är det nämligen förbjudet att undertrycka en enskild människas önskemål (egentligen är det tvärtom, Regeringsformens andra kapitel stadgar att var och en har rättigheter och omvänt blir det förbjudet att hindra). Tvånget mot flickan från hennes omgivning att bära slöja kan naturligtvis vara stort och därmed kan hennes vilja inte respekteras. Jag undrar dock hur det är för den flicka som av egen vilja utan tvång bär slöja. Det finns unga människor i Sverige som tror på gud och som därmed vill följa bibelns bud, skall de hindras.

Det finns situationer där viss beklädnad är antingen påbjuden (exv. vid en operation) eller förbjuden (exv maskeringsförbud) eftersom situationen kräver så. Jag har inga problem med att detta gäller alla och skall följas av alla, motivet måste dock vara begripligt, tydligt och relevant för att förhindra allt för stor rättsosäkerhet och för mycket tyckande.

För mig är busschaufförens bön eller slöjor i skolan inga större problem, för sen avfärd kan vara ett problem och tvång mot flickor (hederskultur) är ett betydande problem. Visst kan man sända en signal genom att angripa symboliska problem, men i ett demokratiskt samhälle måste vi ställa höga krav när något sådant görs.

Så till min huvudfråga. Muslimsk bön provocerar, kristen bön provocerar mindre och skulle chaffisen spela på V75 under rasten skulle ingen bli upprörd. Slöja i skolan provocerar, bakochframsittande basebollkeps provocerar mindre och ingen bryr sig om att håret är färgat. För egen del provoceras jag av att vissa har doktorshatt men att inte jag får ha en (!), nog skämtat. Det borde vara det muslimska som är ifråga här. Är det så att vi knyter muslimsk tro till terrorism. Det är något som vi saknar all typ av stöd för i statistiken. Det kan vara så att en stor del av de som hotar med eller utför terrorhandlingar är muslimer, men det innebär inte att en stor del av muslimerna gör detta. Kopplingen är nog snarare den att vi vill skylla på de andra (de som på något sätt skiljer sig i från mig) och då blir jag och mitt levnadssätt oskyldigt. Att förfalla till de förenklingarna är den värsta formen av antiintellektualism och populism. Enkel, lättbegripligt men riskerar att driva all utveckling åt fel håll.

En annan förklaring skulle kunna vara att vi i Sverige är så sekulariserade att en majoritet inte känner till hur det är att vara troende. Då kan det kännas konstigt att någon så går in för det att det syns genom speciella bönerörelser eller slöja. Här har vi igen vi och dom men det kan också vara så att det känns extra provocerande därför att vi inte har tron men söker den. För att då slippa reflektera över sin egen tro så kan vi istället avvisa tron som bara en grund för fanatism. Detta gäller inte bara muslimer (även om så ofta är fallet nu), jag erinrar mig när jag skulle hälsa OAS mötet välkomna till Borås (en karismatisk rörelse knuten till svenska kyrkan) då fick jag kritik från en medborgare på temat de där kan man inte beblanda sig med de är abortmotståndare och kvinnoprästmotståndare hela högen. Mitt svar, som såväl för dagens abortregler som kvinnliga präster, blev att eftersom jag är trygg i mina uppfattningar tar jag gärna chansen att prat med/till dem och kanske kan jag ge ytterligare lite djup i deras övertygelse. Så korsbefruktas åsikter och därmed ökar chanserna till förståelse och samexistens.

I stället för att ta den populistiska vägen och agera för symboler borde vi sträva efter att vara trygga i våra åsikter så kan vi även lära av muslimer och samverka med dem.