Den senaste veckan har två kompetenta och drivande kvinnor i politiken beskrivit hur man sätts på sidan när åsikter och insikter presenteras som inte faller respektive parti på läppen. Det gäller för Lena Palmén (S) i Borås som lämnar det lokala partiet efter att hon känner att hon inte tagits på allvar. Det gäller även Amine Kakabahve (V) som partistyrelsen anser skall uteslutas. Jag har samarbetat med båda, med Lena när vi båda var kommunalråd i Borås och med Amine när jag satt i Riksdagen och vi båda engagerade oss i ärenden gällande mänskliga rättigheter i Mellanöstern.

I båda fallen mötte jag politiska motståndare med stor kompetens och förmåga att formulera och förklara sin uppfattning, jag delade inte alltid uppfattningen men jag respekterar båda och anser att de genom sitt engagemang tillfört värde till debatten.

För mig är det centralt att den som bär ett förtroende alltid utgår från sin kunskap och argumenterar för den uppfattning man har. Om, eller när, allt fler utgår från någon annans uppfattning och blir megafoner för ett budskap så förflackas debatten och besluten blir sämre. Att ha en uppfattning kan bygga på att man får ett budskap att presentera eller genom att man i grunden förstår frågan och problemen, det är endast i en debatt med den senare typen som kunskapen ökar, analysen fördjupas och besluten förbättras. Anime har verkligen den förmågan och därför behövs hon, även om hon står på ”fel” sida.

Sveriges politik har på två dagar blivit tråkigare och viktiga debattörer har tryckts tillbaka. Är det dessutom så, vilket jag inte kan utesluta, att drt i båda fallen handlar om bristande respekt för starka kvinnor så är det än värre.