Moderaterna har i sina budgetdiskussioner föreslagit att 1%-målet för biståndet skall tas bort, detta för att resurserna skulle kunna användas bättre på andra håll i budgeten. Jag tycker, som gammal utrikespolitiker, att förslaget är riktigt men med helt andra motiv än de som anförs. Det är inte behoven på andra ställen i budgeten utan läget i världen som motiverar en förändring av biståndet och ett losskopplande från BNP/BNI.
Jag lyssnade på ”Godmorgon Världen” i morse och där förfäktade två deltagare i panelen att det var fel att skattesänkningar för rika i Sverige skulle gå ut över de fattigaste, de debattörerna har ännu mer fel än vad motivet för Moderaternas förslag är. De resonerar från ett rent ut sagt imperialistiskt synsätt (Vi är så rika – de där är så fattiga) som möjligen står i samklang till den inhemska debattens uppfattningar men som inte stämmer med hur världen ser ut. När jag gick i skolan på 1970-talet stämde bilden, idag stämmer den inte. Världen består inte längre av några få väldigt rika och resten mycket fattiga – nästan svältande – länder.
Biståndspolitiken, men framförallt handel och internationella kontakter har varit så framgångsrika att antalet länder som kan anges som medelinkomstländer har ökat markant och antalet fattiga minskat betydligt. En snabb titt på (gapminder.com) visar att världens inkomster i genomsnitt 2018 borde ligga runt 8 000 USD per innevånare, det motsvarar vad vi hade i inkomst i Sverige 1940. Detta innebär två saker, dels att länder går från biståndsbehov till samarbets- och handelsutbyte och dels att allt fler länder har egna resurser att hantera inrikes frågor.
Skälet att inte koppla biståndet till BNP blir därmed att utvecklingen har lyckats och att mindre bistånd och mer handel är det som för vidare.
Finns det då inga fattiga som behöver hjälp. Ja alldeles säkert, det finns till exempel fattigdomsfickor i mänga länder och de skulle behöva hjälp. Tyvärr är det så att dessa fattigdomsfickor ofta också kan kopplas till samhällets underkännande av befolkningens rättigheter. I Sverige har till exempel stor uppmärksamhet riktats mot romernas situation i Rumänien, romer som ibland inte ser någon annan utväg än att tigga i väst. Detta är inte ett resursproblem, Rumänien har resurser och kan också nyttja EUs stödsystem, utan snarare en politisk ovilja att agera. På liknande sätt finns i många länder, beroende på ländernas kultur, ibland grupper som inte får del av utvecklingen av politiska skäl.
Vi borde naturligtvis hjälpa här, och kanske framförallt när det gäller att få rättvisa politiska villkor, men det fungerar knappas genom att ge landet eller regimen inflytande över våra biståndsinsatser. Regimen tar naturligtvis gärna emot biståndet men så länge de kontrollerar det går det kanske inte till att hjälpa de fattiga. Risken är större att pengarna hamnar i fickorna på de som står regimen nära.
Vi kan föra resonemanget på ytterligare ett plan, om nu landet har resurser men trots det inte ser till hela befolkningens behov skall vi då med bistånd rätta till en politisk lednings brister. Skall vi med bistånd kompensera för det som ledningen borde gjort och därmed frigöra resurser för den felaktiga ledningen genom att kompensera för det som de inte gjort. Indirekt stöder vi i så fall en mindre lyckad regim.
Alltså, det är inte BNP utan behovet som skall styra biståndet. När det gäller behovet måste vi – även profilerade debattörer och ledarskribenter – inse att med ökande välstånd globalt minskar behovet av bistånd eftersom länderna själva har resurser och att vårt bistånd då riskerar att legitimera korrupta regimer. Det kan finnas behov att stödja politiskt arbete för frihet i vissa länder och det finns anledning att vid katastrofer räcka en hjälpande hand, det sker då bäst via gemensamma internationella åtaganden inte genom svenska biståndsprojekt.
Problemet är kanske att det finns vissa debattörer som gillar den gamla världen där många var fattiga för då finns ett moraliskt imperativ att agera och få känna sig duktig. För den som inte vill vara så imperialistisk finns anledning att ompröva alla sanningar om bistånd.