När jag började att läsa om olika ideologier och sätt att se på politisk utveckling så var det framförallt Hegels dialektik som för mig var den eftersträvansvärda modellen. Tanken att någon presenterar en idé, tanke eller uppfattning (tes med Hegels ord) och att den då får andra att tänka till och presentera sin syn på samma fenomen (anti-tes enligt Hegel). De båda, i positiv avsikt avgivna, uppfattningarna vägs sedan mot varandra i en öppen och transparent debatt. Så småningom kommer debattörerna fram till en gemensam och accepterad sammanslagning av de olika åsikterna (kan vara ett beslut, en allmän uppfattning eller en kompromiss), det som Hegel kallar en syntes.

Drivkraften i denna modell är vilja att förbättra och driva utvecklingen vidare, var och en i syfte att så småningom finna sanningen i en syntes. Sedan när syntesen blivit den nya tesen som utmanas den av en anti-tes och processen fortsätter. Idealitet och viljan att få det bättre i morgon är det som driver på och människorna är centrala.

Karl Marx å sin sida ”satte Hegel på huvudet” och hävdade istället att drivkraften i utvecklingen är konfrontationen. Tesen möts av en anti-tes i syfte att besegra tesen och då få den nya syntesen. Det är i motsättningen mellan arbete och kapital som revolutionen skall komma, klass står emot klass och så vidare. Kompromissen, att mötas med ärliga argument och nå en gemensam uppfattning ligger inte i Marx tankevärld, strid skall det vara, och det är bara vinsten i den striden som räknas.

En förutsättning för strid är ofta att skiljelinje är tydlig, två fotbollslag har olika färger på tröjan så man lätt kan se ”vän respektive fiende”, tydliga ”vi och dom” grupper står mot varandra och det nyanserade samtalet byts mot förenklade budskap och nedgörande debattstil.

Med dagens sociala media så har denna pajkastningsmodell fått en tydlig renässans. Påstå något som stödjer din teori, det är av underordnat intresse om det är nyanserat eller ens sant. Skulle det vara osant så är det ”fake news” och den som ifrågasätter det görs ned med begrepp som ”gammelmedia” eller ”PK”. Att amerikanska datorbaserade och kommersiella plattformar skulle bli Marxismens nya hemvist är kanske något oväntat för att som inte läst Marx (han sa ju bland annat att den siste kapitalisten med glädje och god förtjänst skulle sälja repet han, det fanns få kvinnliga kapitalister på Marx tid, skulle hängas i).

Arenan är således skapad och den intas av åsikter och åsiktsbärare. Här är Johnson, Trump och Bali exempel på de som via tillspetsade och förenklade, ibland till och med felaktiga, argument kan sprida sitt budskap. Därmed vänder man sig till Marx och visar Hegel och den liberala samhällsutvecklingsteorin ryggen.

Det må vara pretentiöst men jag hoppas verkligen på en liberal revolution vad gäller debattklimatet, och även åsikter men det ligger utanför detta resonemang. Ett läge där man i ett samhälle, en förening eller i en familj kan avstå från de kategoriska och förenklade budskapen och istället lyssna på varandra och finns en syntes av åsikter. Mänskligheten har mått bra av att Marx inte har fått styra debattklimatet, låt oss förpassa honom tillbaka till de dammiga bokhyllornas avdelning i vårt gemensamma kunskapsbibliotek.