Sverige har en lång tradition med att föreningar och organisationer kanaliserar människors åsikter, vilja och engagemang. Det kan handla om folkrörelser, golfklubbar, politiska partier, frikyrkoförsamlingar eller Rotary-klubbar. Alla har det gemensamt att de samlar människor med ett gemensamt intresse och att deras funktion helt hänger på medlemmarnas medverkan. Många är de förtroendevalda som lärt sig det politiska hantverket via studiecirklar och vi skrivandet av motioner och rapporter, eller som vunnit sin plats genom arbete med att anordna möten, skapa trevnad eller arrangera medlemsvärvningskampanjer. Gemensamt är att man tog ett eget ansvar och ställde upp med eget arbete till föreningens, och medlemmarnas, fromma.

Någonting har hänt här, och något viktigt har gått förlorat. Genom att föreningar successivt blivit mer och mer beroende av finansiärer och mindre av medlemmars medverkan så har många uppgifter överförts på anställda eller arvoderade. Skall en motion skrivas, eller ett förslag lämnas så kan det överlåtas till en professionell. Detta leder till två tunga konsekvenser för rollen som förtroendevald. Dels så överlåts arbetet på människor som inte fått förtroendet  och dels så känner den förtroendevalda mindre gemenskap med förslagen.

Låt mig ta ett exempel från Borås Stad. I kommunala sammanhang brukar det upprepas att det är en uppgift för de förtroendevalda att bestämma VAD som skall utföras, och det är tjänstepersonernas roll att hantera HUR det görs. Detta förutsätter att de förtroendevalda har tänkt igenom vad som skall göras och förmår att presentera detta. Det jobbet kan och får aldrig överlåtas på någon som inte bär förtroendet. När vi för någon vecka sedan träffades i Beredningen för Medborgardialog i Borås så stod vi inför uppgiften att ta över frågor om demokrati, mänskliga rättigheter och hur det fungerar. Här är typexemplet när det är de förtroendevalda som måste styra VAD även om det redan har utarbetats ett förslag på HUR från organisationen, de förtroendevalda måste ta ansvaret och det innebär arbete. Det kändes inte spontant som att man insåg det, visst vore det enklare att arbeta vidare på det som finns. Visst borde vi kunna använda det arbete SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har gjort och inte uppfinna hjulet på nytt.

Jag vänder mig mot det resonemanget av två skäl, dels är det inte givet att kommunen som organisation fångar upp alla boråsares intressen och önskemål och dels lär vi alla oss något nytt om vi ”nyuppfinner” hjulet. Genom att arbeta med frågan så lär man sig den och förstår dess hela innebörd. Men det innebär jobb, jobb som måste göras av de som bär förtroende.

Rubrikens fråga, och svar, borde få oss att betänka faran när allt arbete går från idealitet till professionalism och där medlemmar engagemang ersätts av ett ekonomiskt bidrag. Vi får inte kunniga och drivande förtroendevalda, utvecklingen kommer att drivas av mer eller mindre anonyma tjänstepersoner.