Har i helgen snubblat över två dokument om, vad som brukar kallas, regionalpolitik. Dels professor Charlotta Melanders krönika i tidningen Fokus och dels Riksrevisionens rapport om skatteutjämningen. Låt mig börja med Fokus. Charlotta Melander beskriver där hur undersökningar där flyttviljan från kommuner kopplas till socioekonomisk tillhörighet visar att bland de som är relativt socioekonomiskt svagare är tendensen att stanna i landsbygdskommuner större samtidigt som de själva uppfattar att de enligt kommunen inte är av den typen kommunen önskar ha som innevånare. Även det motsatta gäller, de socioekonomiskt starkare, de som ofta flyttat till högre utbildning, har betydligt större tendens att flytta men känner sig också mer önskvärda i sina barndomskommuner. De som flyttar känner att de är önskvärda och de som stannar känner sig oönskade, glesbygden paradox.

Så till Riksrevisionen som konstaterar att dagens skatteutjämning missgynnar glest befolkade kommuner och att en ökad kostnadsutjämning med gleshet som en faktorskulle ge bättre överensstämmelse, samtidigt skulle vissa andra strukturella stöd kunna avvecklas. Utgångspunkten för Riksrevisionen är läget som det är idag.

Kofi Annan skrev redan i förordet till sina memoarer (”Interventions”) ungefär så här: Mitt land Ghana upphörde att vara en brittisk koloni samma år som Malaysia (tror det var 1949). Då hade Ghana 30% högre BNP per capita än Malaysia, idag har Malaysia många gånger så hög BNP per capita som Ghana. Kom inte och säg att allt kan skyllas på kolonialismen. Kofi Annan pekar här på att det även spelar roll vilken politik som bedrivs även om utgångsläget kan vara svårt. Detta slår mig när jag läser Riksrevisionens rapport, dagens foto av Sverige säger att skillnaderna inte kompenseras av skatteutjämningen, men helt utan resonemang om hur man hanterat skillnaderna och skatteutjämningen i de aktuella missgynnade kommunerna.

Jag tror att det är så här. För att en kommun skall utvecklas så måste människor av fri vilja och på eget beslut flytta dit och då värderas en rad olika faktorer, framförallt möjligheten till ett ”gott liv”. Den bedömningen görs utifrån väldigt grundläggande behov, jobb, kommunikationer, socialt nätverk, service etc. När man hittat en kommuntyp som passar går man vidare och tittar på kultur, nöjen och liknade saker. Det innebär att bland relativt framgångsrika kommuner kan idrottsarenor och teatrar vara dragande, men saknas ett bra näringsliv så kommer inte detta att locka.

Politiskt har det varit lätt att säga att kan vi bara bygga en kulturscen så kan även glesbygden utvecklas, de som redan bor där kommer att uppskatta satsningen – de får något nytt – och omvalet sker. Dock ger det inte några ny inflyttande. All fokus i politiken har länge varit på ”grädden på moset” snarare än att fixa moset. Det innebär att en del av de resurser som friställts via skatteutjämningen har gått till att få glesbygden att likna staden i utbud, inte i näringsmöjligheter. Kanske hade skatteutjämningspengarna givit bättre resultat om de satsats i stöd till transporter, stöd till näringslivets utbildning eller lägre kostnader för människor att ta sig dit eller därifrån. Tänk på debatten om bensinskatter. Om detta borde Riksrevisionen fundera.

Jag tror att vad som krävs, om man skall klara att hela landet skall leva och om man skall skydda det kommunala självstyret är att man en gång för alla tar det där fotot som visar landet. Därefter gör man en analys som säger att så här ser det ut, nu kompenserar vi så att alla får likställda förutsättningar. Därefter är det upp till den lokala politiken att hantera det, gör man rätt kommer inflyttande, gör man fel så ökar skillnaderna – men notera då är ansvaret stort på de lokala beslutsfattarna. Viktigt är att säga att staten skall garantera kommunerna likhet i förutsättningarna, om det då blir olikhet i resultatet så ligger ansvaret på den som fattat fel beslut.

Charlotta Melander visar på hur medborgare känner inför sina kommuner, Kofi Annan pekar på ansvaret att förvalta och ta hand om förutsättningarna. Där skulle Riksrevisionen kunna göra ett betydligt viktigare jobb än att konstatera att dagens foto visar ökade skillnader.