I går (den 8 november) var jag med om en i och för sig i sak trivial händelse som jag ändå tycker säger mycket om hur vi ser på de som har funktionshinder. Nej jag har inget funktionshinder, i det aktuella fallet gäller det den tekniska utrustningen. Vad som var intressant var att se övriga personers reaktioner och agerande – vilket ger mycket att önska.

Låt oss ta det från början. Vi skulle ha ett möte i den av Kommunfullmäktige tillsatta beredningen för Medborgardialog, mötets syfte var att behandla ett eventuellt/troligt utökat uppdrag att agera dels inom frågor gällande mänskliga rättigheter och dels i lite bredare mening om demokrati. För mig är mycket av funktionshinderfrågor, liksom minoritetsfrågor, i grunden frågor om människosyn och därmed mänskliga rättigheter. MR var alltså fråga, men vad hände.

Inför mötet hade jag, eftersom jag är väldigt mån och att utveckla formerna för demokratins funktionssätt (ja jag erkänner – där är jag nördig), förberett mig genom att dels fundera igenom noga vad jag skulle säga och dels kombinera det med en presentation. För presentationen använde jag den av Borås Stad tillhandahållna iPad:en. Allt var riggat för att övertyga alla om min uppfattning…

I Gallerisalen i stadshuset i Borås finns hjälpmedel i form av TV-skärm, projektor samt anslutningar. Tjänstepersonerna hade genomfört sina dragningar, med hjälp av den utrustning staden försett dem med och nu var det min tur. Jag tar fram ”paddan”, jag har själv köpt en adapter som gör att paddan kan anslutas till projektorn. Tyvärr har jag ingen adapter för HDMI anslutning vilket var det enda som TV accepterade, med andra ord den av staden till alla förtroendevalda utdelade iPad:en kunde inte användas för bildvisning i stadens konferensrum. Signalen var väldigt tydlig, här är det tjänstepersonerna som skall beskriva vad som skall ske och som skall förbereda sig – inte de förtroendevalda. Som sagt ovan, för mig är demokratins funktionssätt väldigt viktigt och det är de förtroendevalda som skall leda staden. Det bör förväntas att den förtroendevalda har uppfattningar, har förberett sig och driver sina åsikter. Detta visade sig inte gälla för Gallerisalen i stadshuset i Borås.

Än värre än stadens signal till mig var hur deltagarna vid mötet reagerade, där sätt förtroendevalda som pratar vitt och brett om respekt för alla människor, där satt experter på MR och där satt kvalitetsutvecklare i kommunen men bara en tycker jag reagerade rätt. Jag ville visa mina bilder och frågar efter sladden (adaptern), som inte finns. Då säger en deltagare att jag har skrivit ut dina bilder (jag hade skickat presentationen i en tidigare version till tjänstepersoner och ordföranden i gruppen), du kan väl prata utifrån dem. För mig skulle det inte ge samma resultat men nu blir jag och inte lokalens utrustning problemet. Jag ser att deltagarna instämmer, med andra ord förminskas min insats. Jag säger att jag har kompletterat presentationen och vill genomföra den, intrycket har redan påverkats av att jag inte fick göra på mitt sätt och att jag har blivit besvärlig. Jag vill visa mina bilder.

Man tittar på varandra ända tills Björn Quarnström (SD) säger att han har ”ett gäng” adaptrar på sitt kontor och det skall lösa problemet. Äntligen en som förstår vad tillgänglighet betyder, nämligen att finna lösningar som tillgodoser behoven snarare än att försöka skuldbelägga den som hindrats. Björn går iväg och hämtar adaptern.

I väntan på Björns återkomst känns det väldigt taggigt i rummet, jag känner tydligt att jag är besvärlig och att detta borde jag inte kräva, men för mig står det nu klart att mitt (mycket begränsade) funktionshinder, adapterbristen, har påverkat min möjlighet att få gehör för min åsikt och därför vill jag driva detta till sin konsekvens.

Så småningom blir presentationen av, den blir naturligtvis störd av att  den inte kunde genomföras som jag hade planerat – samspelet mellan presentatören (alltså mig) och åhörarna påverkades av att jag upplevdes som besvärlig och själv så togs jag ur min komfortzon av såväl ”adapterbristen” som övriga deltagares agerande, då med undantag av Björn Quarnström (SD) som gjorde vad han kunde för att säkerställa tillgängligheten.

Nåväl detta kan ses som ett lyxproblem och som sagt ett mycket begränsat funktionshinder men om vi nu tänker tillexempel på en rörelsehindrad som inte kommer in i en lokal. Dels kommer hen att uppleva samma ”besvärlighet” när hen tvingas be om hjälp, självförtroendet minskar, tänker vi vidare att vi löser det litegrann (utskrivna bilderna ovan) så är det som att säga ”sitter du utanför så kan jag filma med min mobil” till den rörelsehindrade. Ännu svårare att kunna delta. Naturligtvis skall rampen fram (Björn som hämtade adapter) och den rörelsehindrade få möjlighet att delta.

Nu till deltagarna som ville behandla MR, ja de tyckte för det första att funktionshindret gjorde en person besvärlig när krav (enbart rimliga) ställdes och dels förringade problemet med vissa lösningsförslag. Detta är oroande för det visar att inte ens de som ser sig som experter på MR eller som förtroendevalda fokuserar på rättigheter faktiskt inser vad dålig tillgänglighet gör för personen.

Nåväl, för mig var det nyttigt att känna och ger en större förståelse för hur det är att ha ett funktionshinder. Det gav även insikten att det inte är nödvändigt att de som specialiserar sig på ett område faktiskt inser hur man bör agera.

PS Det fanns hela tiden en annan lösning på problemet, men jag tyckte att det fanns skäl att driva detta till sin spets för att förstå förtroendevalda och tjänstepersoners agerande och kompetens. Jag kunde mailat presentationen till någon med dator och modern HDMI anslutning och kört presentationen den vägen, men det föreslog ingen.