Den senaste tiden har jag kommit att fundera en hel del kring normer och normkritik, sedan i morse även om normbrytande. Bakgrunden är att vi hade en längre diskussion i Kommunfullmäktige i Borås (som gällde ett ungdomsprogram) om huruvida stadens arbetssätt skulle vara normkritiskt eller ej. Ledningen i Borås, den så kallade Mitt-S, förordade tillsammans med (V) det normkritiska arbetssättet. Jag tillhörd de som var lite tveksamma, framförallt eftersom begreppet inte är definierat på ett allmänt accepterat sätt. Att skapa ett begrepp och sedan ge det en egenpåkommen definition är för mig att kidnappa debatten.

I morse beskrev en polis (jag tror det var Carin Göthblad) i radio ungdomar som normbrytande, när de utförde vad som kanske vanligare kallas för brott.

Norm måste uppfattas som det som är normalt och något som en stor andel av befolkningen delar, norm bör rimligen stå i god samklang med regler och lagar och normen tjänar att underlätta den sociala samvaron. Visst kan det finnas normer som inte är ändamålsenliga och i vissa fall rent av förtryckande. Jag förstår väl att en homosexuell kan känna att heteronormen ibland kan begränsa livet, att könsnormer kan innebära att man tvingas att inordna sig på ett oegentligt sätt etcetera. Men det finns även normer som måste vara oföränderliga. Ta exempelvis det budet av de tio som säger ”du skall icke dräpa”. Flickor från vissa kulturer uppmanas att bryta normer, exempelvis genom att själva välja vem man vill dela sitt liv med. När sedan en sådan flicka straffas av sin släkt, ja i värsta fall till och med dödas, så måste vi stå tydliga i att normer gäller. Alla normer skall inte brytas, inte ens reflekteras kring.

Kritik, det andra ordledet, kan dels uppfattas som en bedömning eller översyn av begreppet dels som att man inte delar begreppet. Det är oklart vad som menas med kritik i sammansättningen ”normkritiskt”, menas att man skall sakligt värdera normen eller att man skall förkasta den. Definitionen finns inte gjord av andra än de som vill använda normkritiken som ett politiskt vapen.

Ett sätt att tolka kritik, som ligger väldigt nära min bild är det som skrevs av Thomas Thorild i ”En kritik av kritiker”:

”Att taga var sak för vad den är:

-att veta vad man skall döma

-att döma var sak efter sin art och grad

-ingenting görs för sina fels skuld utan för sitt värdes skuld”

Det går att säga att en kommun skall agera så att de finansiella riskerna minimeras (begreppet riskminimering), men då skall det alltid uttolkas genom att säga hur lång bindningstid śdet skall vara på lånen och så vidare. På samma sätt bör normkritiken definieras så att man vet vilka normer som kan (får) brytas, vilka som skall kunna analyseras och vilka som står fast. Sker inte det så kommer var och en att själva välja vilka hen vill bryta, vilket kommer att skapa konflikter.

Jag tror att det i grunden är bättre att ha fasta normer, som utvecklas i öppen debatt.

Det finns ytterligare en dimension i frågan och det är den självklara rätten var och en idag tar sig att definiera denna typ av frågor. Otaliga är de som har gjort en stor sak av att vara ”kränkta” när inte deras önskemål har uppfattats som en norm. Om jag bjuder någon på mat, skall jag då acceptera att höra att jag kränkt någon för att maten inte är vegansk. Eller skall jag kanske bli kränkt för att någon inte ville ät den mat jag bjöd på. Vi kan båda bli kränkta och skapa strider där det är helt onödigt för vi kan ju båda istället försöka respektera den andres vilja. ”Allt vad i viljen att andra skola göra eder, skola I ock göra dem” – kristendomens gyllene regel, se där en norm som inte skall brytas eller kritiseras utan användas för att ge en god stämning och samexistens. Respektera och försök förstå medmänniskan.

Ett beteende som idag ofta används för att skapa konflikter är hälsningsrutiner mellan svenskar och vissa muslimer. Visst går det att säga ”I Sverige skakar vi hand”. På samma sätt kan en muslim säga ”I min religion så lägger vi handen på hjärtat och bockar när vi hälsar”. Frågan som uppkommer är då, hur hälsa. För egen del sträcker jag fram handen (och visar därmed att jag kommer med fredliga avsikter), vill muslimen göra det samma så lägger hen handen på bröstet och bugar. Jag kan nu bli förolämpad och säga ”Du hälsar fel, jag vill inte ha med dig att göra”, den andra parten kan ha precis samma känslor. För mig är det snarare att tänka, jag visade fredliga avsikter när jag räckte handen och hen visade fredliga avsikter med sin bugning – bra vi är sams och kan samverka. Gör jag hälsningen till en strid så är jag ute efter att skapa ett ”vi och dom”, en känd marxistisk metod att få strid. Kanske är det kvintessensen av detta långa resonemang. Skapa inte motsättningar genom att kapa ord och definiera dem själv eller genom att enbart kräva din rätt.

Kanske det finns skäl att minnas Bismarcks ord ”att vara konservativ är att kritisera sin tids överdrifter”. Tidens överdrift är nog kränkthet och normkritik. Sansen och balansen vinner i längden för vi måste bygga relationer till varandra, inte skapa ”vi och dom”