Självförtroende och sandlådebråk

När jag gick hem i den vackra februarinatten efter torsdagens Kommunfullmäktige (nej jag ljuger, det regnade och blåste och var lika otrevligt som en februarinatt kan vara) så kunde jag inte låta bli att reflektera över kvällens tillställning. Det var framförallt en sak som kom för mina ögon – gav de relativt långa debatterna någonting? Ny kunskap; förståelse för positioner; insikt i hur man (också) kan tänka; underhållning eller något bra citat till tidningen? Mitt svar är nej, möjligen kan någon känna sig nöjd med att ha deltagit, men för åhöraren eller den som ville förstå var debatten av ringa värde.

För många år sedan satt jag i bilen och hörde ett reportage i Kulturradion i P3 (jag inser att jag kan ha skrivit om detta tidigare i bloggen, har ni läst det innan så ber jag om ursäkt) som handlade om självförtroende. Tesen där var att man kan för självförtroende på två sätt.

Man kan få det genom att man via instruktioner vet exakt hur man skall agera i en viss situation, instruktionen skulle kunna vara en utrymningsplan för en lokal, ett partiprogram eller kanske en vägbeskrivning från google-maps. Du vet exakt vad som förväntas av dig och du utför ditt jobb på någon annans instruktion. Du agerar för någon som tänkt till eller vill något.

Det andra sättet att få självförtroende är att man är inläst i problemet, förstår skeendena och sätter det i relation till vad du själv tycker och känner. I det läget så handlar du på eget ansvar. Skillnaden är att nu kan du lyssna på andras åsikter, ta till dig dem och värdera dem och eventuellt anpassa ditt tyckande eller agerande  utifrån den nya information som tillkommit.

En politisk debatt, för att vara informativ och spännande skall helst vara av den senare karaktären, i vart fall om lyssnarna skall få något ut av den. För Twitter är kanske slagords- och den programatiska debatten mer lämpad.

Åter till KF. Vi hade minst två ärenden där detta blev tydligt, dels ”nya bidragsregler för föreningar” dels detaljplanen för det nya området nedanför Tosseryd.

I båda fall anfördes debatten av (SD) som gick ut och presenterade sina argument, de som inte tyckte så svarade genom att presentera sina utgångspunkter och varför de tycker som de gör. Gott så, det är informativt. Naturligtvis skulle (SD) i detta läge kunna hävda att deras argument inte fick svar eller bemöttes även om de inte i nästa steg tog ansvaret att besvara den andra uppfattningen. Man håller fast vid sina ursprungliga argument. På samma sätt så svarade inte de som företrädde förslaget på (SD) argumenten, i princip två programmatiska inställningar. Debatten övergår därmed till sandlådans logik – jag skall ha sista ordet och mina kompisar tycker precis som jag (och går också upp i talarstolen och säger så).

Ta exemplet med detaljplanen. (SD):s grundtes är att det blir en allt för hög och stor bebyggelse som stör en relativt lantlig idyll. Förslagets grundtes är att detta är ett bra område för nya behövliga bostäder i Borås och att stadens behov att växa måste tillgodoses.

Politik är att vilja och att väga uppfattningar mot varandra, att pröva argument och att, var och en för sig, ta ställning. Låt mig vara tydlig, alla behöver inte tycka lika. Företrädarna för Tosserydsförslaget kunde visa illustrationer på hur stora husen planerades att vara, (SD) valde helt att bortse från illustrationerna, man kunde sagt att de var fel eller att de för (SD)s del inte förändrar uppfattningen. På samma sätt var frågan om trafiksituationen där (SD)s argument i stort sett ignorerades eftersom det inte var kommunens ansvar (utan Trafikverk och Västtrafik i var sina delar). En dryg timmas debatt som inte fördjupade insikten i någon del.

Det skall sägas också att en del av de argument som (SD) framförde också delas av de boende och det manifesterades i frågor på den ”allmänhetens frågestund” som inledde sammanträdet.

Vi kan i dessa båda exempel se hur ett opinionsdrivet parti agerar men också oförmågan hos de ansvariga partierna att ta till sig och resonera kring de uppfattningar som förs fram. Jg tror att det allra viktigaste är att det skall vara de förtroendevalda som driver frågor. Vi har alltid sagt att det är politikens uppgift att vara normativ (vad som gäller) och organisationens uppgift att vara exekutiv (hur det levereras), den bilden stämmer fortfarande i teorin i Borås måste vi nu ta tillbaka den bilden i praktiken. Det kräver mod och att vi möts i många fler resonerande sammanhang. Alla måste vara tydliga med sina (ideologiska och principiella) utgångspunkter och sedan vara öppna för att bryta idéer. I det långa loppet blir det bäst för Borås på det sättet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s