Jag en roddbåtskonservativ

I veckan talade jag på partiföreningsårsmöten för Moderaterna i Tranemo och Länghem. Jag hade valt den utmanande och, i mitt tycke vitsiga, rubriken ”Moderat kurs i den nya oredans tid” (kurs kan både betyda riktning och utbildning, den nya oredans tid är titeln på Carl Bildts senaste bok). Jag kom att ångra mig djupt då ämnet var allt annat än lätt, men en del tankar vill jag nog dela med mig av.

Inför talet så började jag fundera kring utvecklingen under min aktiva politiska tid. När jag började, då gick jag i gymnasiet i Skene, så var det i efterbörden av 1968-vänsterns hegemoni. SSU delade ut små böcker som beskrev världen som bestående av antingen arbetare eller kapitalister och där emellan stod striden, gott mot ont. Eftersom jag inte var arbetare men inte heller kapitalist så kändes uppdelningen, och därmed den antydda motsättningen, inte riktigt begriplig. Jag kända att det borde finnas något sätt att spegla mina egna känslor och åsikter. Jag blev en individualist.

Motsättningens lösning var i den tidens sammanhang alltid att staten skulle vidtag något som ökande lyckan hos individen. Det kunde handla om planhushållning så att den ”stackars” arbetaren inte sögs ut, man kunde visa solidaritet med den kämpande och förtryckta regimen på Cuba (ja faktiskt!) eller uttala sin solidaritet med industriarbetarna genom att skolstrejka. Alltid var syftet att stödja ett kollektiv, och att individen hade att inordna sig i de högre syftet. Kollektivet var subjekt och vi, människorna, objektet.

Sedan kom en liberal omsvängning där individens önskemål blev viktigare och där staten skulle snarare sträva efter att lyfta iundivider. Löntagarfonderna stoppades och såväl Thatcher som Reagan förändrade inställningen. Individen blev subjekt och kollektiv objekt. Kronan på denna fas var när muren föll 1989.

Från östsidan kom också impulser av mer konservativ art genom exempelvis essäer av V Havel och andra tänkare. Det var en konservatism som var rotad i individen, och även där är individen subjektet (den som aktivt gör något), staten objektet.

I dag verkar det som att det återigen är staten som är subjektet. När Putin säger att när Ryska intressen är hotade så skall han gripa in så är det just statens intresse, inte de enskilda ryssarnas intresse, han försvarar. ”Make America great again” handlar om staten inte om amerikanerna och när (SD) säger sig försvara svenska värden så innebär det inte att det är svenskarnas värden utan att det handlar om någon form av värden för en institution.

Det talas ibland om GAL-TAN skalan, jag är inte riktigt bekväm med uppdelningen eftersom det är lite mycket av gott-ont för den politiska korrektheten. För mid del hade jag hellre sett att högre vänsterskalan kompletterats med en dimension där individens ställs mot kollektivet. Förr var det så att vänster var kollektiv och höger individ, men med ett (SD) som är kollektivistiskt (där kollektivet är nationen Sverige) så stämmer inte det längre. (MP) beskriver sig ibland som individualister men helt plötsligt så byter man inställning när man kommer till miljö- och klimatfrågan, där sätts den gärna före individens både vilja och förmåga.

Min analys blir därför att det inte finns något konservativt block i Sverige, framförallt därför att det finns konservativa som sätter individen först och det finns de som strider för ett kollektiv – och det är i grunden oförenligt.

För mig så är min konservatism något som alltid står i samklang med sin samtid, och som bejakar utveckling och i utvecklingen beaktar vad som skett tidigare, en progressiv och adaptiv konservatism (om nu orden accepteras). Det ligger långt ifrån en institutionell eller kollektiv baserad konservatism liknande den Putin, Trump och (SD) driver. Jag är konservativ men framförallt så tror jag på individen, för mig är systematisk samverkan med någon som striden för kollektivet omöjlig. Detta oberoende om det är arbetarna, nationen eller kommunorganisationens sida. Jag stödjer och tar min kraft från individen och mina väljare.

Hur skulle jag då beskriva mig själv. Jag fick lära mig av min far (vet inte om han minns det …) att du skall gå genom livet som en roddare. Stadigt framåt över en föränderlig vattenyta, hållandes kursen genom en fast blick bakåt. För mig känns det som en god bild, att vara utvecklingsvänlig och genom att ta in tidigare generationers erfarenheter kan framtida problem undvikas. Ror (agerar) det gör jag här och nu.

Jag är en RODDBÅTSKONSERVATIV.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s