I går var det tänkt att jag som företrädare för Borås stad skulle hälsat välkommen på det av bl.a. Borås Tidning arrangerade grävseminariet (Föreningen grävande journalisters seminarium) på Borås kongress. Med anledning av Corona/Covid-19 så flytts seminariet fram så jag fick inte hålla mitt välkomsttal, men eftersom jag i mitt huvud ändå formulerat mig så delger jag vad jag hade tänkt säga om jag fått prata. Håll till godo:

Om tidningar, tehus och twitter

Välkomna till Borås för ert grävseminarium. Ni skall här dela med er av olika erfarenheter och dela ut den prestigefyllda utmärkelsen Guldspaden. Det där med symboler är svårt, för många år sedan vann Borås den inte alls så positiva utmärkelsen den ”gyllene grävskopan”. Man kan tycka ett en gyllene grävskopa och en guldspade är i samma liga, och att grävskopan är det effektivare, och kanske finare, verktyget. Nu är det så att grävskopan var för en allt för okänslig och snabb rivning av bevaransvärda hus, och därför att se som en kritik.

Sociologen och filosofen Jurgen Habermas säger på ett ställe att ”demokratin kräver tidningar och tehus”, jag tror det är av betydelse att det inte handlar om ”tidningar, tehus och tvitter”. I det citatet anas både min uppskattning för ”den grävande journalismen” och min kritik emot den.

Tidningar krävs för att få en oberoende prövning av den etablerade sanningen, att få en granskning och utmanande kommentarer. Tidningarnas roll är, eller i vart fall borde vara, att studera samtiden, värdera skeenden och komma med genomtänkta kommentarer och beskrivningar av omvärlden. Även om det för en som agerar som förtroendevald politiker ibland kan vara jobbigt med granskningen kan jag aldrig avfärda media som ”false news” eller som partsinlagor. Även jobbiga journalister har överlag hanterat mig juste, de gånger jag kommit ”illa” ut så beror det oftast på att jag inte förmått, eller velat, vara tydlig.

Nu till grävandet, det är en viktig del av den granskande funktionen. Genom att gå på djupet blottläggs ibland förhållanden som är värda att förändra för att stärka förtroendet för demokratin. Jag säger ibland för jag misstänker, och hoppas, att ett och annat gräv inte leder till några pikanta avslöjanden.

Så till Habermas tehus. Låt oss börja med dess motsats Twitter eller som min tidigare riksdagskollega och tidigare publicisten Mats Johansson brukade säga ”tjatter”, där allting drakoniskt kommenteras på 140 klatschiga tecken. Den fördjupade analysen går till spillo för en slående formulering. Jag brukar skämtsamt framhålla att jag är i branschen där man hellre mister en vän än en bra replik, men bakom det ligger en betydande fara för ”slagordifiering” och förenkling av tillvaron. Tehuset är där man kan sitta ned med vänner och i all vänskaplighet och respekt för varandras åsikter vrida och vända på fakta. En plats för reflektion och eftertanke.

Per Westerberg brukade under sin tid som talman säga att politiken i Sverige kan uppfattas som tråkig och förutsägbar och att det skall vi vara glada för. Genom att spelreglerna för innevånare och företag är stabila och pålitliga så kan företag och svenska våga vara kreativa och drivande. Den långsamma och tråkiga politiken har ett värde, tehuset har ett stort värde.

Det för mig till min kritik mot grävandet, när grävet omsätts i svarta rubriker som pekar ut en eller annan ”skurkaktig” makthavare så leder det oftare till twitter-logik än till tehusets analys. Jag minns när jag reste runt till moderata föreningar i samband med Sahlins ”tobleroneaffär” hur snabbt fördömande alla var, hur lätt det var att kategoriskt utkasta en förkastelsedom och hur rättrådighetens gloria lyste om talarna. Ja, Sahlin hade gjort fel men varför stampa på den som ligger och varför inte börja fundera på vad som faktiskt gått fel.

Var Sahlin en ärkeskurk, en slarva eller var/är hon som vem som helst av oss.

Jag har en samlarvurm, jag samlar på förstoringsglas. Kanske fortsättningen på era gräv skulle, efter de svarta rubrikerna – för jag inser att de behövs, granskas med förstoringsglas i tehusets lungna och analyserande ro. Så min kritik för twitterlogik kan lika mycket handla om att vi inte hittat någon form att utan fördömanden dra lärdom från gräven. Naturligtvis skall det ställas högre krav på de som bär ansvar och förtroende i vårt samhälle, men innan alla moraliskt fördöms skull det kanske också riktas en tanke av hur detta skulle kunna undvikas. Spaden kompletterad med förstoringsglaset.

Grävskopan till trots, vi som bor i Borås tycker att vår stad har blivit inbjudande och spännande, med skulpturer och street-art som utmanar tanken och med en känsla att förmedla. Jag brukar säga att antalet boråsare är inte bara de 115 000 som bor i staden utan som boråsare räknar jag alla som har en bit av vår stad i sitt hjärta. Man kan ha pluggat här, ha goda vänner här, hålla på Elfsborg eller besökt en grävkongress här. Ni är alla välkomna hit, välkomna att ta in staden i ert hjärta och – förhoppningsvis – välkomna som boråsare.