Det känns som det är dags att formulera några reflektionen med anledning av Corona/Covid-19 situationen och dess olika konsekvenser. Det skall en gång för alla sägas att jag inte är någon nationalekonom, någon epidemiolog eller någon statsvetare, jag är amatör i alla avseenden, även om jag har lång erfarenhet från att som förtroendevald sitta i olika beslutande organ. Allt som står är egna tankar och de kan naturligtvis ifrågasättas.

Hantering av Corona/Covid-19

Jag uppfattar det som att man inför en epidemi/pandemi kan ha ett antal olika handlingsmodeller (strategier), de som varit upp i samband med Corona är i första hand två modeller, den ena är att stänga ner samhället den andra handlar om att skydda riskgrupper och och att försöka ”platta till kurvan”. Båda har för och nackdelar.

Låt oss börja med stäng teorin. Det är naturligtvis så att om ingen träffar någon så kommer smittat att ”dö ut” när de som blivit smittade antingen blir friska eller dör. Strategin kräver dock att den genomförs överallt och för alla, i annat fall kan smittan överleva och då får vi börja om igen. Om jag förstått det rätt så är Coronas ursprung virus från djur (fladdermöss?) på marknader i Kina, även de djuren måste isoleras annars så kommer viruset att finnas kvar och då kan smittan återkomma. Stängningsteorin leder till mycket stora ingrepp i samhällets och individers sätt att fungera och leder till betydande, för att inte säga förödande, konsekvenser för såväl ekonomi som samhälle.

Den andra modellen, som handlar om att dels skydda riskgrupper (äldre, personer med vissa underliggande sjukdomar etc) dels om att bromsa spridningen så att sjukvårdsresurserna klarar att hantera de allvarligaste fallen, innebär att ett antal smittas och därmed utvecklar immunitet. De som smittas skall då företrädelsevis vara från ”icke riskgrupper” som lider mindre risk för allvarliga konsekvenser av smittan. Om en tillräckligt stor del av befolkningen varit smittade så kommer den s.k. Flockimmuniteten att ge kollektivet ett skydd nästa gång smittan slår till. Denna modell har nackdelen att det kan ta längre tid, men fördelarna överväger, enligt min uppfattning, då den dels ger ett långsiktigt skydd dels ger något mindre ekonomiska och sociala konsekvenser.

Politiskt kan det noteras att för en regim som är väldigt mån om att visa handlingskraft så är den första strategin att föredra. Ett beslut att stänga samhället verkar kraftfullt, när sedan ekonomin rasat kan man gå vidare och kräva stöd från andra och så vidare. Det är nog inte en slump att väldigt många politiska ledare som vill ha mer makt förordar den modellen, fördelen att vissa politiker uppfattar den som ett stöd för sitt maktbegär togs inte upp ovan. Den andra modellen, den jag förordar ger inte samma stöd för kraftfullt agerande men står på längre sikt i bättre harmoni med de öppna och demokratiska samhällets värden.

Effekten av hanteringen bygger på i hur hög grad regler eller rekommendationer efterföljs. Här kan man tänka sig tvingande regler med tillsynsmyndigheter och straff, eller så kan man tänka sig ett system där man litar på innevånarnas egna omdöme. Traditionellt har vi i Sverige haft en stor tilltro till den gemensamma staten och därmed har inte det krävts så ingripande lagstiftning. Jag tror att det är riktigt tänkt, att citatet “Plurimae leges, pessima respublica” (rikedom på lagar, fattigdom på samhällslycka) säger något viktigt, kan de fungera med frihet under eget ansvar så stöds demokratin bäst.

Det ligger en fara i att det från olika aktörer ageras som att det egna omdömet inte fungerar, allt ifrån den som ifrågasätter andras agerande till den politiker som vill förbjuda. Vad man egentligen säger då är att man själv har större kunskap om läget och rätt att bestämma över andra, detta riskerar att stärka tendenser som strävar mot mer auktoritärt styre.

Nu till favoritämnet denna vår, är det Regeringen eller Folkhälsomyndigheten som styr och gör man rätt. Av mitt resonemang ovan framgår att jag i stort sett tycker att de åtgärder som vidtagits och de val som gjorts har varit relevanta. Jag är dock mer bekymrad över att man inte verkar vilja stå för valen. Det är Regeringen som regerar landet, och då bör man inte enbart kräva att få en ökad makt över lagstiftningen utan även ta ställning till hur krisen skall hanteras och ta politiskt ansvar för hanteringen. Jag uppfattar det som att Regeringen har varit mer intresserade av att stärka sin roll, och den har ju varit ovan i och med att vi har en minoritetsregering, än av att visa ledarskap för landet. Det hade varit bra om Regeringen hade kunnat säga att nu har vi valt denna strategi och detta gäller, men icke istället så genomförs förslag oftast på rekommendation av FHM, utan att regeringen ger sin syn på förslaget. När någon frågar FHM om strategin är ”flockimmunitet” så måste man förneka det därför att det är inte myndighetens sak att bestämma, det är regeringens. För mig som är en stark försvarare av den parlamentariska demokratin så är det problematiskt när besluten blir de facto beslut från en myndighet. För Regeringen verkar agerande bygga på att båda äta kakan och ha den (makten) kvar. Blir strategin framgångsrik så kan man ta äran, misslyckas den så kan man ställa sig vid sidan om och undvika ansvar. Priset kommer att betalas i lägre förtroende för demokratin.

Denna ovilja att ta ansvar innebär också att otydligheten ökar. Det är oförklarligt varför man skall ägna sig åt social distansering om det inte sätts i ett sammanhang eftersom man inte isolerar (den första modellen ovan) och man inte är tydliga med att det är den andra modellen som valts. Det blir lite Corona agerande a la carte. Frihetsmodellen, som ju jag stödjer, kräver att den normerande Regeringen sätter normer inte därför att FHM, eller någon annan myndighet, kräver så utan därför att det är rätt och motiverat utifrån den roll man har som Regering.

Vad betyder Corona på lång sikt (spaning)

Jag vill ta upp fyra reflektioner inför framtiden, det går inte att komma ifrån att det också blir mina förhoppningar för tiden efter Corona/Covid-19 .

Min första reflektion sker i efterföljden av Bismarcks ord ”att vara konservativ är att kritisera sin tids överdrifter” och den är att vi förmodligen kommer att börja om i ett annat tempo. Karantän, och den påminnelse om vår förgänglighet som Corona gett, får oss nog att fundera på det idoga resandet. Vill jag resa till fjärran land en eller två gånger om året eller är det så att jag vill besöka de fjärran länderna för att se något. Blir det mer resor av karaktären ”once in a lifetime” och färre av att ”jag åker till solen två gånger om året och till Alperna varje februari”. Kanske blir det en renässans av att ”leva här och nu” och att det berikas med vissa, men betydligt färre, resor. Blir hemester trendsetterns framtida budskap.

Reflektion två handlar om synen på staten, staten i betydelsen det gemensamma. Det finns en teoribildning som går ut på att att man skall sträva efter att staten skall vara som en nattvakt (den s.k. nattväktarstaten), en som inte syns och inte blandar sig i men som finns där vid behov. Bristen på beredskap har tydligt visat att staten inte var en nattvakt. Lösningen låg istället i att frigöra kreativitet från medborgarna, men kreativitet förutsätter frihet under ansvar. Staten har förskjutits från ett gemensamt försäkringsbolag till att bli goda gåvors givare och då räcker inte resurserna till beredskap. Kanske kommer detta i ett nytt ljus med mindre av ”goda gåvor”, mer av nattvakt samt en fortsatt insikt att medborgarna är statens största tillgång och därför avvisande av auktoritära lösningar.

Den tredje reflektionen gäller vad som är eget ansvar och vad som staten skall hjälpa till med. En av vår tids stora missuppfattningar är att hälsa är något givet, att man skall må bra och om man inte gör det så kommer någon (skattefinansierad) och fixar det. Det är tydligt att t.ex. rökning är en betydelsefull faktor vad gäller risken med Corona/Covid-19. Med färre rökare skulle det med stor sannolikhet bli färre svårt sjuka och därmed trycket på vårdresurserna avta. Jag hoppas att fler efter Corona börjar fundera på sitt eget ansvar för sitt välmående, kan jag motionera mer, kan jag sluta röka, kan jag stressa mindre osv. Vi kan tillsammans hjälpa de som är sjuka men vi kommer nog aldrig att helt kunna kompensera för individens egna, och ibland dåliga, val av levnadssituationer.

Den fjärde reflektionen gäller framtiden för det öppna samhället och frihandel. Det är ingen tvekan om att världsekonomin får sig en betydande törn nu i Corona-tider. Samtidigt som produktionen avstannar, företag går i konkurs och hela tjänstesektorn rasar så krävs stora summar i stimulanspaket och stöd. De länder som har misskött sin ekonomi kommer att få problem och de som har i ladorna har en bättre framtid. En fråga som då kommer är, kommer tyngdpunkten i världsekonomin att flytta ännu mer österut när USA, som redan lider av höga budgetunderskott och obalans i handeln, att tappa till länder med pengar på banken. I södra Europa finns några ekonomier som begär stöd från andra länder, kommer de att acceptera att länder som skött sig bättre inte kommer till undsättning, eller kommer hela konstruktionen EU att behöva stöpas om. Svaren på dessa frågor kan man bara gissa, men ett är jag övertygad om, världen kommer framgent att behöva samarbete mellan stater, frihandel, fri rörlighet av idéer och information samt demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Vi måste nu slå vakt om det öppna samhällets principer eftersom slutenhet, nationalism och nationella intressen skapar osäkerhet, hämmar kreativitet och hindrar människor. Då blir världen fattigare.