Ett demokratiskt experiment, nu och framåt …

I onsdags genomförde Kommunfullmäktige i Borås (KF) ett försök med distansdeltagande. När vi pratade efteråt så kom mycket att handla om hur tekniken fungerade, att få förbindelser tappats, att relativt få fick problem med att paddorna laddade ur, att det behövs övning i att sätta på och stänga av mikrofonen (vid rätt tillfälle), att talarlistan inte fungerade då chatten användes till annat är talarlista, att voteringen tog lång tid och så vidare. För egen del reagerade jag också på att det behövs en ”deltagarens handbok”, Kommunallagen (dess förarbeten) kräver att det skall vara samtidig bild och ljud överföring men hur bra måste bilden vara? Många satt med ett fönster bakom sig och kom då i motljus vilket ledde till att de syntes inte eller blev ”svarta i synen”. Skall man kräva att alla sitter avskilt i ett tyst rum med ljus framifrån och en ljus och lugn bakgrund?

Allt detta är teknik. Att frågan väcks nu är naturligtvis kopplat till Corona och till behovet av social distansering. Vad som förvånar mig är dock att debatten inte kommer vidare från den tekniska/praktiska hanteringen av datorer och program. Låt oss därför börja om …

Normen för allt politiskt påverkansarbete sattes redan av (eller möjligen av bilden av) den antika grekiska Agoran, ett torg där var och en kunde framföra sin uppfattning, där sympatier och antipatier uttalades öppet och där hela processen var tillgänglig för alla. Den idén är sedan vidareförd i många led, ta tillexempel den gamla svenska traditionen med häradsting. Den som skall vara framgångsrik i den miljön behöver ha bra, begripliga argument, vara någorlunda vältalig och besitta en viss social talang. Så ser kravbilden för en politiker eller lobbyist ut.

Läser man regler för beslutsfattande idag, allt ifrån Regeringsformen till idrottsföreningens stadgar så är det Agora-tanken som ligger i grunden, det är till och med så att om man känner sig missförstådd, hindrad eller överkörd i en förening idag så kommer ofta anklagelser för kotterier och otransparenta nätverk (I Borås har på senare tider två olika partier i olika tonarter anklagats för ”bastuklubbar”).

Nu pågår, i skydd av Coronan, ett jättelikt och snabbt genomfört experiment med att digitalisera Agoran. Min tro är att det inte riktigt samma faktorer som kommer att vara framgångsfaktorer på digital-Agoran. Teknisk kompetens kommer att spela roll, det kommer till exempel förmodligen vara så att övriga kommer att ”tröttna” på den som ofta gör tekniska blunders. Den sociala förmågan kommer att spela mindre roll eftersom deltagarna inte kan interagera mellan varandra vid sidan om, på digital-Agoran sker allt bara på ett ställe. Man se talaren men inte alla andra. Eftersom bildöverföringen, och möjligen också inspelningskvaliteten/kamerorna är sämre än ögats analoga förmåga så tappas nyanser och ansiktsuttryck i kommunikationen och betydelsen av ett förenklat och lättfattligt budskap ökar. Det finns en risk att nyanser försvinner för tvärsäkra uttalanden.

Den nya arenan ger vissa sämre förutsättningar och andra bättre förutsättningar, fortsätter detta framåt så öppnas för en ny typ av politiker och politik. Med en blinkning till dagens debatt skulle man kunna säga att det samma gäller för digital-Agoran som för de sociala medierna. Den som tar sig fram och har verktygen ökar sitt inflytande, fortsätter vi att studera sociala media så är det tydligt att den som har en trogen följarskara kan skapa en egen filterbubbla för att sprida budskap, budskap som ibland i sin tur vidareförmedlas från olika källor (ibland kallade ”trollfabriker”). President Trump har visat sig vara framgångsrik i denna miljö.

Jag vill vara tydlig att jag inte säger att det blir filterbubblor, trollfabriker och trupmpism med digital-Agoran, men jag skulle verkligen uppskatta om det diskuterades såväl utifrån om det är bra eller dåligt som utifrån takten och anpassningen till det nya. En styrka med svensk demokrati har alltid varit att den är eftertänksam och lite långsam och därför pålitlig, samtidigt som den har klarat av att bevara Agorans klassiska ideal när tiden förändras, om detta måste vi diskutera.

PS
I tider av normkritik så skulle man kunna säga att digtal-Agoran innebär en förändrad norm från det invanda.

PPS
Det är kanske därför lite ironiskt att de som förfäktar normkritik gör det på den norm-eniga Agoran och inte på den arena som är normkritisk, den digitala

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s