Corona väcker vilja att diskutera och med en viljan följer också att många för fram sin åsikt och försöker övertyga andra. Eftersom diskussion väldigt ofta har karaktären av social maktspel snarare än av kunskapssökande eller en vilja att öka sin erfarenhet så kommer ett antal att ikläda sig rollen som ”expert”, i vart fall relativt de som hen pratar med.

Jag träffade en sådan ”expert”, jag kände honom inte tidigare och vi befann oss på neutral mark. Konversationen inleddes lite trevande med några ord om distansering (det nya sättet att säga ”jag ser dig och jag kommer i fred”). Efter en stund tog han till orda och sa: ”Corona kommer att innebära att Kina tar världshäraväldet, och det är det de alltid jobbat för”. Jag drog på det lite, ”jag är inte säker på det” och då kom det dödande angreppet ”jag kan Kina, jag har läst mycket om Kina och jag har varit där många gånger”. Ställd inför två val, att tyst begrunda läget eller att säga emot en person som uppenbarligen inte var redo för resonemang. Jag skulle kunna säga, ”jag kan utrikespolitik, jag har träffat ledare på många nivåer jorden runt och jag har suttit i Riksdagens utrikesutskott” men jag var inte ute efter att fortsätta statuskriget.

Frågeställningen som väcktes är dock allt för intressant för att begravas i ett stridstupparnas statuskrig. Att Kina vill stärka sin situation globalt är välkänt och att metoden med vilket man agerar är billig och effektiv produktion, detta till ett högt pris för den kinesiska allmänheten. Låga löner, dålig arbetsmiljö, luftföroreningar och politisk repression är ett pris befolkningen betalar för Kinas ekonomiska framgång. En ambassadtjänsteman vid kinesiska ambassaden i Stockholm uttryckte det ungefär ”så länge vi ger löften om en ökad standard så bryr sig inte kineser om demokrati” när jag frågade om mänskliga rättigheter i Kina. Om Kina har lyckats i det korta perspektivet, vilket man möjligen kan tycka så är det inte riktigt lika givet i det längre.

Min rubrik (två till dans) syftar till att när det gäller handel och alla andra möten mellan människor och kultur så krävs att båda parter har samma önskan, och här kommer då mina reservationer gällande den ursprungliga tesen (den om Kinas dominans). Kinesiska makten har satsat på billig produktion och billiga produkter där befolkningen betalar ett högt pris. Kommer befolkningen även att fortsättningsvis vara beredda att betala priset eller kommer krav inte bara på kylskåp och mobiltelefoner utan även på frihet och öppen debatt. Vi ser vad som sker i Hong Kong, vi minns Himmelska fridens torg och det är inte otroligt att även om inte så många talar engelska så kommer impulser från andra länder rakt in i medvetandet hos många kineser via smart-phones. Kina är inte bara makten det är också en mängd människor, dansen kan kanske nu ske på maktens villkor men all erfarenhet visar att så sällan (aldrig) sker för all framtid.

Nåväl, om det nu skall prånglas ut en massa produkter så krävs det också en köpare. Här kommer då mitt andra danspar, är vi i västvärlden intresserade av att köpa. Corona krisen är nog ett sådant läge där utvecklingen kan ta en annan riktning, där nya erfarenheter och insikter påverkar människors beteende. Om Kinas strategi bygger på konsumtion så kan någon månads konsumtionsstopp kanske leda till lite nya sätt att tänka. Korthandeln i Sverige har gått ner med ca 30% (ännu mer i Finland, Norge och Danmark) enligt SEB, jag har hört om butiker som tappat 3/4 av sin omsättning, och det gäller inte för mat utan mest för prylar. Kommer vi att efter dessa veckor av köpstop att ha ett uppdämt behov av billiga kläder eller kommer vi att säga att det gick ju bra utan att handla, jag ligger nog närmre den senare utsagan. På samma sätt kan man fundera på om vi i framtiden kommer att leva lika hektiskt som före Coronan eller om vi nu har hittat en lugnare livsstil. Att jobba hemifrån, att minska resandet och minska handeln har också givit goda effekter på föroreningar i framförallt städer. Kommer vi att tänka att det där var ju bra, vi minskar på resandet. Inte av tvång och inte för att göra ett statement utan helt enkelt för att det går bra och vi gillar det.

Kineserna vill måste alltså dansa med (ta hänsyn till) både en frihetstörstande befolkning (mitt önskemål) och kunder/köpare som möjligen bytt intresse under krisen. Corona skulle lika gärna kunna leda till att makten i Kina faller och att våra konsumtionsmönster förändras som till att Kina ”tar över”. Ingen, i vart fall inte jag, kan säga hur det går. För mig är det dock viktigt att diskussionen förs och att vi försöker lära av den. Det självklara ställningstagandet att ”Kina tar över” måste därför mötas med många ”pro et contras”, och framtiden kommer att skapas av väldigt många människors frivilliga agerande.