Vinna eller lära …

Det finns ett citat som lyder ”Förmågan att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise”, ett citat som enligt en googling skall tillskrivas John Steinbeck. Jag kom att tänka på det citatet när jag under den gånga veckan dels läste att Ander Tegnell hade uttalat att ”med vad man vet idag hade inte allt gjorts på samma sätt” dels att en hel hord av specialister och tyckare tolkade det som att de hade helt rätt, Tegnell fel och att han gjorde en avbön. Vad jag hörde var en person som var genuint villig att resonera, ompröva och lära och som konstaterade att det mesta av analyserna stod sig men att det i delar var möjligt att göra annorlunda.
Jag har tidigare skrivit att jag i stort håller med Folkhälsomyndigheten (FHM) i deras bedömningar (och därmed med Anders Tegnell) men att jag efterlyser att regeringen tydligare uttalar sin strategi (något som fick mina (S)-vänner att omedelbart gå ut och säga att det gjorde regeringen visst) och att regeringen levererar på de områden där regeringen kan leverera. Alla har inte tyckt som FHM och har då skapat en motsättning, för att peka på sin egen idés storslagenhet.
Låt oss för enkelhetens skuld anta att det handlar om ett fenomen och där de båda parterna tagit diametralt skilda åsikter (bilden är egentligen mycket mer komplex, mer om det sedan). Det normala är att den som står vid sidan om sägen ”svaret ligger nog någonstans mellan ståndpunkterna”, när då en säger – jag ser vad som hänt, den andra killen har nog lite rätt (inte helt rätt) så är det en intellektuellt hållbar och hedervärd position. Den andra parten kan då antingen sträva efter att också hen ta lärdom av erfarenheterna eller så kan hen driva ett maktspel, titta nu backar motparten och jag har rätt.
Den som vill lära tar lärdom av delar i den andres diskussion, den som vill vinna striden lyfter fram en del och hävdar sedan att det bevisar att den andre har fel och därmed jag själv rätt. Dags för byte av statsepedemiolog! Tillfredsställelsen är betydande.
Nu var det ju så att det är betydligt mer komplext, frågan handlar om massor munskydd, förbud mot rörlighet, provtagning, äldrevårdens skydd, ekonomi, osv. Då kommer ju frågan om vem som har mest rätt när den sammantagna bilden analyseras, eller egentligen, den relevanta frågan, vad kan vi lära av detta inför nästa liknande situation.
Det brukar sägas att ”efterklokheten är en exakt vetenskap”. Har jag kunnat styra utvecklingen, så kommer min uppfattning att vara den som har gällt och som kan vägas mot resultatet. Har jag stått i opposition så gäller inte det. Det är då väldigt lätt att lyfta fram de åsikter där man fått rätt och att helt bortse från de åsikter där man fått fel. Återigen vill man vinna så kan man barmhärtigt glömma och förtiga att man tyckt annorlunda i de frågor där det blivit rätt för att sedan kraftfullt lyfta fram sin uppfattning i de andra frågorna.
I stället för att falla in i tuppfäktningen – för eller emot FHM – vore det bättre om en majoritet såg värdet i att sakligt utvärdera och lära och då skall dessa vinna/förlora åsikter som sprids mötas med förakt.
Någon mer kommentar om regeringens agerande. Det har gjort mig ont – eftersom jag tror på Svergies system för styrning, beslutsfattande och ledning – att se regeringens valhänthet i vissa fall (inte i alla). När det gäller provning sa man inledningsvis att det inte var nödvändigt, sedan att det skulle provas 100 000 i veckan och sedan att det var regionernas fel att så inte skett och sedan att det skulle ske med statlig finansiering.
Låt mig säga att det är min uppfattning att detta är en del där vi har att lära, att veta vad som gäller är viktigt och då är provtagning viktigt. Regeringen regerar riket enligt regeringsformen och vill man få till provning så har man en hel rad möjligheter att skaffa resurser för det (inte samordna, som om de fanns någon annanstans). Här tror jag att det funnits en politisk låsning hos regeringen som var tvåfaldig, dels ville man att regionerna skulle klara det och det helst utan kostnader (statlig ersättning kom sent) dels ville man inte släppa det till privata initiativ (som i och för sig kommit i alla fall) och därmed tvingas betala till företag. Samma låsning vid offentlig produktion som vi ofta sett när det gäller det offentliga hindrade att man frigjorde all den kraft svenska medborgare haft.
Jag vill lära, därför skall vi diskutera och väga och prova alla möjligheter till att släppa medborgarnas initiativkraft fri.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s