Debatten om Sveriges framtida politik för migration har blivit het sedan det meddelades att partierna förmodligen inte kommer att kunna enas i en bred överenskommelse för hur Sverige skall förhålla sig till migrationen.

I debatten har olika personer försökt att lägga skulden på olika aktörer, det är dock tveksamt om alla eller ingen skall ges skulden. Det är fullt ok att ha en uppfattning, och en kompromiss kan bara komma till stånd då man närmar sig den andra parten och då den andra parten kommer närmre. Som det ser ut utifrån så har ingendera parten rört sig särskilt långt, och min bild är nog att regeringssidan verkar tro att det i första hand är en semantisk fråga. Man är redo att acceptera ett tak, men bara om det är tillräckligt högt, samtidigt som (M), och som jag tror även (KD), har haft utgångspunkten att det är nödvändigt med färre migranter för att vi skall kunna stå för åtagandena. Svaret att man går med på ett tak räcker då inte om inte också antalet minskar.

För egen del är jag väldigt kluven i frågan; lite så här

1. Jag blev en gång i tiden moderat för att jag trodde på varje individs förmåga och ville därför ge individer en stor frihet (så länge det inte hindrar någon annans frihet). Den inställningen leder till att min spontana inställning är att varje människa måste få välja var man skall bo, arbeta och utvecklas, jag vill ha den rätten och då måste jag också ge den åt andra. Alltså någon sorts förord för en stor rörlighet och därmed migration.
2. Det är rimligt att vi tar ett gemensamt ansvar för att hjälpa och stödja de som finns i vårt land och som efter bästa förmåga försökt att bidraga. Eftersom det nu visar sig att den som är nyanländ i ett land där det ställs höga kompetenskrav för de flesta yrken får det svårt med egen försörjning, så innebär min princip ett stort åtagande per individ.
3. Eftersom ett antal länder inte vill ge migranter rätten att komma till landet, och då migranterna rör på sig av något skäl (troligen ganska starkt, det är jobbigt att bryta upp) så innebär det att många kommer till de länder som är öppna och eftersom vi då har höga ambitioner att hjälpa så blir det relativt stora åtagandet per individ totalt mycket stort om det kommer många.

Skall man sammanfatta så är jag för öppenhet och för social trygghet och då kommer det att krävas någon typ av volymreglering om inte kostnaderna skall bli allt för höga, detta är mitt resonemang för det s.k. ”taket”.

Frågan blir naturligtvis sedan var taket skall sättas, och där kan jag tycka att det inte är hållbart att börja med att utgå från vad andra länder har för uppfattning, utan detta är en helt vanlig politisk prioriteringsfråga. Kostnaderna för migration måste vägas mot andra åtaganden i budgeten. Många har under Corona-pandemin pläderat för högre löner för sjukvårdspersonal och då är frågan skall resurser läggas till ökad migration, till vården eller till något annat. Den socialistiska sidan gör ofta ”tricket” att antyda att någon annan kan betala (oftast de rika), men i praktiken så finns det endast två typer av pengar, de som tillhör företag och de som tillhör personer och det är därifrån allt skall betalas. Det håller inte att lova allt till alla.

Jag skulle välkomna en debatt där alla, utan skygglappar för ögonen och ett högt tonläge förde diskussionen om hur stora resurser vi är redo att avsätta för migration, därefter ges taket av resursen.

Min moderata ideologi är alltså för öppenhet, för gemensam trygghet och för att alla utgifter prioriteras mot andra och mot innevånarnas önskemål om egna resurser, det är där det s.k. taket kommer in.

Taket behövs, inte för att hålla borta människor utan för att vi på ett hållbart sätt skall kunna vara öppna och ta hand om varandra.