En tågkrock i ultrarapid – om Regeringens problem

Inledningsvis: låt mig klargöra att mina objektiva åsikter i viss mån kan vara präglade av att jag är en aktiv moderat politiker, jag gör således inte anspråk på 100%-ig objektivitet.

Vi bevittnar just nu ett sammanbrott för den regeringskonstellation som styrt Sverige sedan våren 2019, att se vad som sker är till förvillelse likt att studera två tåg som går åt motsatt håll på samma spår oundvikligt på väg mot varandra, detta utan att någon kan eller vill göra något åt det. Alla vet att katastrofen randas men ingen tar ansvar. För egen del kommer jag att leta upp min valbara fluga, som kan knytas både övervägande röd och övervägande blå beroende på det politiska modet (både i betydelsen att vara modig och i betydelsen klädstil).

Vad har då skett och vilka är aktörerna i detta. Låt oss börja med (M) och (KD). Båda partierna var helt inne på att blida en alliansregering, därför var de inte tillfreds med den så kallade Januari överenskommelsen där (C) och (L) förband sig till ett samarbete som jämnade vägen för dagens (S) + (MP) regering. Partierna röstade följaktligen mot regeringen när regeringsbildningen ställdes under proposition i Riksdagen. Man var emot från början och vad jag kan se finns det inga skäl som talar om varför de partierna skulle bytt uppfattning, det finns dock flera skäl att hålla fast vid uppfattningen – låt mig nämna två aktuella.

Regeringens energipolitik har nu lett till stigande elpriser i prisområde 3 och 4 eftersom viss kärnkraft avvecklats i förtid och därmed elsystemet brister i effekt i södra Sverige. Jag vill göra klart att jag vet skillnaden på energi och effekt och att därför propagandister från regeringen inte gör sig besvär med att förklara att vi på grund av bland annat förnyelsebar energi har tillräckligt med energi. Det är effekt som brister – låt inte regeringen blanda bort korten.

Mitt andra skäl är den nystartade debatten med anledning av Socialdemokraternas önskemål att öka skatten på sparande. Jag kan förstå att man vill ha skattepengar men jag har svårt att få det att gå ihop att vi å ena sidan konsumerar för mycket (bostadslånen ökar för mycket) och å andra sidan att vi borde bestraffa sparande. Jag tror att det ur alla aspekter är bra om vi är ett land av småsparare.

Nåväl – andra aktörer. Sverigedemokraterna röstade också mot regeringen när den utsågs och utöver det har de samma uppfattning som (V) när det gäller hyresförslagen. Utöver det är det nog naivt att tro att de skulle vilja agera på något annat sätt än att avsätta regeringen.

Därefter – huvudaktörerna, först (C) och (L). De har motiverat sitt agerande på två sätt dels att man inte vill ge ytterlighetspartier (SD) och (V) inflytande dels att man fått gehör för viktig borgerlig politik (förändring av hyresregler inom nyproduktionen). Låt oss ta det i tur och ordning.

Det är uppenbart att (V) har fått inflytande – även om man inte har något formell relation med (V) – det visar inte minst dagens turbulens. Orsak ett gick ”sådär”.

Motivet, ofta framfört till oss moderater (jag fick det så sent som förra veckan från en centerpartist), att man fått gehör för viktig borgerlig politik när man fått stöd för förslaget att ändra hyressättningen får tjäna som ursäkt/försvar för att man ”övergivit” Alliansen. Agerandet har kritiserats från (M) och (KD) samtidigt som det också svider för många sympatisörer. Detta gör det naturligtvis svårt, för att inte säga omöjligt, ur trovärdighets synvinkel att backa på den delen. Att sälja sin själ utan någon ersättning blir inte bra.

Vänstern då. Ja, de sa redan från början att de kunde stödja/släppa fram regeringen så länge som den inte lyfte upp förslaget om hyressättning.

Därmed är fällan för regeringen gillrad, och nu är det regeringens ansvar och regeringens hantering avgör vad som händer. Tågen går mot varandra …

(S)+(MP) behöver stöd (i vart fall passivt) från såväl (C) och (L) som av (V) annars faller regeringen. (V) kräver för sitt stöd att inget förslag om hyressättningen läggs, (C) och (L) är måna om att ett sådant förslag läggs (kompensation för att man ”övergivit” borgerligheten). Det förefaller som att regeringen just nu försöker vinna ytterligare tid, något som inte imponerar på (V), genom att säga det finns inget förslag. Det argumentet försvagas dock mycket eftersom man i nästa andetag säger att vi skall hedra överenskommelsen och genomföra förslaget.

Troligen var regerings strategin att hantera fällan genom att förhala avgörandet, något som ju nu är vid vägs ände. Detta gick att förutse redan 2019 och man kunde därför förväntat sig att Stefan Löfven hade en strategi innehållande en plan B (och kanske C), men så är inte fallet och regeringskrisen blir ett faktum. Huvudansvarig är Löfven och regeringen, övriga har gjort precis vad de sa att de skulle även om jag har starka synpunkter på (V) utpressning.

Vad kommer nu att hända, på måndag vet vi hur förtroendeomröstningen går – kanske kan någon lösning hittas innan dess, det handlar då om förhandlingar och att ”tagga ned” retoriken. Risken är att någon förlorar ansiktet.

Skulle regeringskrisen bli ett faktum så kan det antingen bli en ny regeringsbildning eller extra val. Min bedömning är att läget blir ungefär lika låst vilken väg som väljs. Finns det då någon möjlig väg framåt. Låt mig spekulera (och ja det är mycket enklare att spekulera när man står vid sidlinjen). Jag kan då se två lösningar:

Den första är en (M)+(KD) regering med passivt stöd från (S) då skulle Sverige ha en regering som inte är beroende av (SD) eller (V) men det betyder att (S) måste bita i det sura äpplet och släppa makten (tvärtom är mindre troligt då (S)+(MP) varit de som kört i diket)

Den andra vore om man kunde enas om en budgetprocess som innebär att budgeten för att regera landet kunde gå igenom och att man sedan överlät åt riksdagen att hantera alla frågor som gäller politisk ambition. Då skulle maktdelningen fungera men det innebär att mycket fokus flyttas från regeringen till riksdagen och dess utskott. Regeringens roll som ”propagandacentral” borde då också tonas ner. Egentligen är det så konstitutionen är tänkt att fungera – att söka stöd för förslagen i riksdagen och agera med hoppande majoriteter. Tyvärr har det ju snarare gått åt andra hållet när budgetprocessen använts för att slippa beslut om vissa reformer.

Hur kommer det att gå. Jag har ingen aning. Jag tar fram min valfluga, ser framtiden an och är beredd på allt. Blir det ”andra chansen” i riksdagsvalet?

Lämna en kommentar