Talmannen har delat ut sonderingsuppdrag föst till Ulf Kristersson (M) och när det inte gick till Stefan Löfvén (S). Ett sonderingsuppdrag är just att undersöka vad som är troligt/möjligt/framkomligt vad gäller regeringsbildningen. När någon sondör (finns det ordet?, om inte så behövs det) känner att det finns en lösning som eventuellt skull kunna klara kammarens beslut (175 ledamöter eller fler får inte rösta emot) så lägger talmannen förslaget att sondören blir statsminister. Beslut följer, underkänns förslagen fyra gången väntar extra val. Genom att Ulf Kristersson (M) meddelat att han inte ser någon möjlighet i nuläget så avstår han omröstningen och ingen gång av de fyra är förbrukad.

Vi känner alla till låsningarna. (M) och (KD) vill inte ha en (S)-stadsminister, (C) vill inte stödja (passivt godkänna) en regering som är beroende av passivt stöd från (SD) eller (V), (L) har bytt uppfattning från att tycka som (C) till att dela (M)+(KD):s syn, (V) vill vara med och bestämma (ha inflytande), (S) vill sitta i regeringen och slutligen (SD) såtår lite vid sidan om – ingen tror på (SD) i regeringen – och samtidigt mitt i genom att borgerlighetens oenighet beror på hur man ser på (SD) som passivt stöd för regeringen.

Kan detta bli en möjlig utveckling?, genom att den är uttalad och genomtänkt minskar kanske sannolikheten.

Ulf Kristersson (M) får sonderingsuppdraget, konstaterar att det inte går då (C) vidhåller att man inte kan acceptera passivt stöd från (SD)

Stefan Löfvén (S) blir sondör och förhandlar på januariöverenskommelsens grund. Hoppas på passivt stöd från (V), har inte underlag för budgetmajoritet. Troligen faller det förslaget då vilden Amineh Kakabaveh (tidigare V) sagt att hon inte kan tänka sig att passivt stödja en regering som för borgerlig politik (jaunaripartiernas överenskommelse)

Tänkbart är då antingen att Annie Lööf (C) eller Stefan Löfvén (S) får frågan igen och då ”slätar ut” det politiska programmet så att (V) inklusive Amineh Kakabaveh kan stödja passivt. Vi skulle då ha en regering … men

När det sedan blir dags att besluta en budget, och där har Stefan Löfvén sagt att får han inte igenom sin budget så avgår han, så räcker det inte med passivt stöd. Finns inte en majoritet som vill rösta för budgeten så är risken stor att ett budgetalternativ som stödjs av (M) och (KD) får flest röster i kammaren (d.v.s. blir beslutat). Löfvén avgår i så fall i oktober och vi är åter på rutan extraval.

Om det skall finnas någon annan lösning än extraval så måste någon backa från tagna ståndpunkter, eller så måste någon form av samarbete formas mellan (S) och (M). Ingen verkar beredd att backa själv utan formel kommer att kräva att ett antal aktörer backar samtidigt och att man tar ett gemensamt ansvar. Jag har tidigare skissa på det genom att hänvisa till att konstitutionen bygger på att man skall kunna ta majoritetsbeslut, och då ibland med ”hoppande” majoriteter. Förslag presenteras och varje parti tar ställning utifrån sin övertygelse – och detta utan att anse att eventuellt stöd från (SD) eller (V) moraliskt korrumperar partier som hamnar på samma åsikt.