När jag växte upp och gick i skolan på 70-talen (mellan 1969 och 1981 gick jag grund- och gymnasieskola) så gavs bilden av hur världens såg ut ungefär så här.

En liten del av världen är väldigt rik (Sverige tillhörde den delen) och övriga länder är utomordentligt fattiga, oftast illustrerades detta med en bild av ett svältande barn med uppsvälld mage. Bilden var riktig vid den tidpunkten, dock var den alldeles för statisk. Slutsatsen blev att det var en bjudande moralisk skyldighet att hjälpa de fattiga (i stort sett samtliga andra länder) och vårt tydligaste uttryck för viljan att hjälpa var beslutet om det så kallade 1 %målet (en procent av bruttonationalinkomsten skulle gå till bistånd), ett mål som ofta kom att ifrågasättas utifrån att det skulle vara för lågt.

Den enda bild som kunde konkurrera med rik-fattig var den att det svenska samhället byggts starkt av svenskar och snilleindustri genom att Sverige letts kompetent av Socialdemokraterna och de samförståndsorienterade fackföreningarna. När en borgerlig regering fick makten 1976 beskrevs det närmas som en statskupp och ett ”onormalt” tillstånd. Ibland tar sig denna bild nästan överkomiska uttryck, ”In Sweden we have a system” brukar tillskrivas mången svensk på internationellt besök som försökt övertyga andra om hur de skall göra saker, och då naturligtvis enligt svensk modell – för inte kan väl de ha funnit på något som är bättre än det svenska.

Min, och min generations, världsbild var alltså: Vi skall solidariskt hjälpa alla de andra (de fattiga) och Sverige har byggts starkt på svenska världen.

Stämmer då denna världsbild idag, nej mycket talar för att det inte är så. Jag brukar, när jag skall visa hur dagens värld ser ut, använda ett diagram som återfinns i Hans Roslings bok (jag tror det är Factfullness) och som visar antalet spelbara gitarrer per miljon innevånare.

Bild lånad från ”Factfullness” av Hans Rosling

Bilden lär oss tre saker som egentligen är de mest generella slutsatserna över hur världen ser ut.

För det första. Det måste tillverkas betydligt fler gitarrer idag än någonsin tidigare, för inte nog med att det finns fler per miljon antalet miljoner människor har också ökat markant. Produktionen måste ha effektiviserats och, vilket blir en naturligt följd, trycket på resurser har också ökat.

För det andra. Vill jag bli världens bästa gitarrist så har konkurrensen ökat eftersom det är rimligt att tro att den som skaffat en gitarr också har för avsikt att spela på den och att det samtidigt är rimligt att tro att ges människor samma chans så är det bara talangen som avgör – och mycket lite tyder på att exempelvis svenskar generellt skulle vara extra talangfulla (här skulle den som när nazistiska åsikter kunna invända att det finns de som är satta att styra).

För det tredje – och det absolut viktigaste – så visar grafen att en allt större del av jordens befolkning har det så pass gott ställt att de både kan och vill satsa resurser på ett fritidsintresse. En betydande andel av jordens länder har gått från att vara mycket fattiga till att bli medelinkomstländer. Ja de är fortfarande fattigare än vad vi är, men skillnaden har minskat betydligt.

Alltså: Produktionen och efterfrågan ökar, konkurrensen hårdnar och rikedomen mellan stater utjämnas (mellan individer kan det vara annorlunda).

Min fundering blir då om hela spelet kring regeringsbildningen egentligen handlar om oförmågan att se att världen har förändrats. Politiskt kan det på kort sikt vara smart eftersom väljare ”känner igen sig”, på lite längre sikt innebär det betydande problem eftersom framtiden kommer även om vi inte skulle vilja det och då kommer vi att förvånat åse svunna möjligheter.

(V):s återupplivande av klasskampen genom krav på reglering (hindra marknadens mekanismer) och genom fokus på fördelning av resurser snarare än på generering av resurser är ett tydligt tecken tillbaka till 1970-talets starka samhälle och fördelningsretorik (den moraliska plikten att hjälpa). (MP) och delvis (C) för solidaritetstanken idag även om de inte handlar om länder som inte kan föres sina innevånare med livets nödtorft utan om länder som kanske inte vill det. Flyktingarna flyr oftast från politiska system som är oförmögna att fungera, att fly är ett ineffektivt sätt att förändra. (SD) lever i samma illusion om det av svenskar skapade välståndet och slutligen (S) önskar behålla makten som det var då när ”Sverige byggdes starkt”. 1970-talets världsbild dominerade skeendet.

Dagens världsbild handlar om helt andra saker. En insikt att migration drivs av rationella överväganden hos individen (var får jag bäst villkor), och att det då finns en balanspunkt mellan vad som skall erbjudas och hur stora påfrestningar ekonomin tål. När det är sagt så är det naturligt att samarbeta mellan stater, att handla, att ha utbyte och kontakter. Detta täcker allt från samförstånd kring hur de svagaste staterna skull utvecklas, hur huvuddelen av länderna skall transformeras från biståndsländer till handelspartners (och det utan att Kina gör alla investeringar). Samverkan kring insatser vi katastrofer och då nöd uppstår.

Moderaterna, ja jag är part i målet, ser tydligt att vi både måste försvara öppenheten och väga vilka insatser vi kan göra för mottagning av migranter. Eftersom större delen av världen idag är rikare än vad vi var när 1%-målet formulerades så är det inte bristande solidaritet att säga att även andra har ansvar, främst den egna staten men även andra länder.

Regeringsbildningen handlade väldigt mycket om vilka partier som insett att framtiden inte ser ut som 1970-talet och vilka partier som inte insett det (eller som valde att argumentera utifrån 1970-talets logik. Att se problem med migrationen är inte det samma som att acceptera (SD):s bild av ”svenska världen” utan snarare en logisk konsekvens av en rikare och mer ekonomiskt lik värld. Att det sedan finns regimer som inte jobbar för sin befolknings bästa är en annan sak men det förändrar inte att de länderna har resurser.