Häromdagen hade jag en debattartikel i Borås Tidning, för att alla skall kunna ta del av den så infogar jag min insända text:

” Ukrainas hjältar kämpar vår strid

En grundläggande princip för relationer mellan jordens stater är att varje land har rätt att ta egna självständiga beslut om sin framtid och utveckling, det är vad vi menar med en suverän stat. Vi behöver inte alltid gilla varje lands beslut men ingen annan stat har någonsin rätten att men våld tvinga en annan stat att byta inriktning.

Detta har nu president Putin och hans Ryssland gjort när de flagrant vägrat Ukraina att välja väg, vägrat den rätten att ansöka om medlemskap i EU och överväga samma sak med NATO, vägrat dem den självklara rätten genom att med våld invadera ett annat land. Ukraina slåss för sin rätt, en rätt som alla självständiga stater måste ha. Därför strider de för vår sak och därför skall den ryska aggressionen stärkt fördömas.

Det Nordatlantiska fördraget från 1949 (NATO:s grunddokument) inleds med ”De är fast beslutna att skydda sina människors frihet, gemensamma arv och civilisation, grundade på principerna om demokrati, individuell frihet och rättsstatsprincipen.”. Individuell frihet, demokrati och rättssäkerhet det var de principerna Ukraina ville följa. Putin använder att en invasion för att hindra det, uppenbarligen känner sig ”ryska intressen” hotade av demokrati, frihet och rättssäkerhet. Ukraina har rätt att välja. Striden handlar alltså inte bara om den suveräna statens rätt utan även om grundläggande principer för ett fritt samhälle. Återigen de ukrainska hjältarna strider för vår och alla demokraters värdighet.

Rysslands argument då, att NATO utvidgar sig och hotar (argumentet påminner lite om ”68-rörelsens” åsikt att västvärlden var en USA imperialism)? Det argumentet kan avfärdas på två klara punkter, för det första alla medlemmar i EU och/eller NATO har själva valt att söka medlemskap, det har inte stått en stormakt med artilleripjäser och sagt vad landet skall göra. Det andra skälet är om möjligt ännu tydligare, NATO är en försvarsallians och har aldrig genomfört angrepp på suveräna stater, medlemmar av NATO eller inte.

Ukrainas strid handlar om våra rättigheter som suverän stat, som demokratiska samhällen och för en värld i fred och frivillig samverkan mellan stater. Vi måste göra vad vi kan för att stödja de ukrainska kämparna som för vår strid. Alla insatser behövs.

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagskandidat”

Med anledning av vad jag fått som kommentarer på den artikeln och även vad som i övrigt skett har jag kommit att tänka på det gamla ordspråket om att sila mygg och svälja kameler, att sätta bisaker före huvudsaker.

Min artikel har kommenterats utifrån att NATO inte alltid gjort allt rätt och – et skall medges – min passus om att NATO aldrig angripit suveräna stater kan missuppfattas om man vill. Min tanke var att NATO aldrig drivit strid för att utöka sitt område eller inflytande, alla medlemmar har sökt frivilligt. Det NATO gjorde i Jugoslavien var inledningen på det som kom att utvecklas till R2P (responsibility to protect).

Men här är min poäng. Skall NATO frågan avgöras utifrån att man under sjuttio år försvarat demokratier och frihet eller skall det avgöras på att man gjort något fel. Det brukar heta att även solen har fläckar, men jämför man NATO:s renommé med Warszawa-paktens eller sedan Rysslands så går det inte att säga att man är lika goda kålsupare. NATO har varit ett värn för demokrati, individuell frihet och rättsstatens principer. Ryssland har anfallit en suverän stat för att man tycker sig ha rätt till det. För mig är försvaret för frihet det viktigaste.

En annan ”sila mygg” situation uppstår nu när Finland överväger ett eventuellt NATO medlemskap. (S):s argument mot ansökan nu (och mot en s.k. NATO-option) har länge varit att vi måste koordinera med Finland. Om Finland väljer medlems-vägen kommer frågan vad gör (S), de kan antingen fokusera på det politiska spelet och hitta successiva argument för sin hållning eller så kan de bita huvudet av skam och förorda ett medlemskap.

Frågan blir väljer de bisaken, det politiska spelet, eller fokuserar de på huvudsaken säkerhet och försvar för demokrati och säkerhet.

Man får ofta höra att vi politiker käbblar, jag tror det är en reaktion på att vi alltför mycket fokuserar på bisaker och glömmer huvudsakerna. Bisakerna är kanske lättare eftersom de ger möjlighet att kritisera den andra sidan (NATO har visst gjort fel) men i det långa loppet är det huvudsaken – vår frihet och demokrati – som är avgörande. För mig är det fokus och jag tror uppriktigt att det bara kan uppnås med allierade som har samma syn.