Gorbatjov brukar ibland tillskrivas uttalandet ”Livet straffar den som kommer för sent”, det må vara hur det vill med det, men idag kan jag undra om inte det är en lärdom som Putin borde ta till sig.

Under dagen har jag besökt ett företag i Estland och där blev det mycket tal om Ukraina, Putin och Ryssland. Min värd berättade att hans mamma var född i en rysk stad utmed Volga. De var fyra systrar och de kom att hamna på olika ställen, min värds mamma i Estland, en syster i Lettland, en flyttade ”av kärlek” till Kiev i Ukraina och en blev kvar i födelsestaden. Min värd hade alltså kusiner som, i kriget i Ukraina, stod på olika sidor och som var varandras fiendes samtidigt som de var släkt och vänner.

Spontant uttalande han ”jag hatar detta” när vi möttes och han slängde möteshandlingarna i bordet. Det blev inte mycket jobb den första halvtimman men det blev intressant. Jag tror att hans berättelse har något att lära oss alla.

Han sa ”Jag har hittills tyckt bra om Putin och hans agerande, Ryssland behöver en stark plats i Europa, men nu så hatar jag honom och hans maktambitioner”. I detta enkla uttalande ligger nog minst tre sanningar att notera.

För det första Ryssland är en viktig del av Europas historia och kultur. Inte minst vi svenskar har väl vår beskärda del av påverkan från Ryssland (Narva, Poltava, Svensksund, Fiska kriget etcetera). Ryssland var med och bekämpade Napoleon och Hitler, rysk litteratur, musik och konst har givit ovärderliga bidrag till vår kulturskatt. Noels förmögenhet grundades Sankt Petersburg och vid Svarta havet och så vidare. Ryssland hör till Europa och skall respekteras därefter. Min värd kände det, som ryss, och jag känner det som övertygad europé.

För det andra så har världen ändrats så att idag är det snarare identiteten ryss som kopplas med arvet än nationaliteten och nationen. Min värds kusiner visar att människor kan vara lojala både mot ett ursprung, mot den plats man bor på och mot dem man känner. Identiteten ryss är bara en och när den kommer i konflikt med andra identiteter så går mänskliga relationer före. Det visas även av den förvåning ryska soldater lär ha erfarit när de inte möttes som hjältar och befriare, utan av stridande medmänniskor som dem själva som stred för sin sak.

För det tredje så visar sig Putins propagandaapparat felaktig. Min värd berättade om historier om hur barn skadats i Donetsk, om hur rysktalande förtryckts och hur det nu var dags för återbetalning av åtta års underkastelse. Man hade trott på det, men helt plötsligt står en enda mans personliga ambitioner i motsats mot en fredlig utveckling.

Den sympati som Putin kan ha haft när det gäller att försvara Rysslands plats i Europa är nu ersatt av förakt från Europa och förakt från ryssar som skäms och inte vill kriga mot bröder. Putin har inte förstått att människor fritt formar sina relationer när resurser finns och möjlighet ges (även om den är begränsad) och att de personliga erfarenheterna övertrumfar maktambitioner. Putin är ur fas med tiden, och riskerar att straffas hårt av historien.