Reflektioner över en ”militärteknisk operation”

Jag gör mig nu skyldig till något farligt, att teckna ned och publicera personliga åsikter och tankar under en pågående konflikt. Om någon läser och kommer ihåg så kan de i framtiden visas för mig och jag kan bli förlöjligad. Nåväl jag tar risken eftersom det är ett sätt för mig att ”ta in situationen” och kan den vara till nytta för någon annan så är det värt risken.

Reflektion 1: Ukrainska hjältar och ryska missar

Låt oss börja i Ryssland. Det är nog ställt utom allt tvivel att den ”militärtekniska operationen”, jag kallar det krig och invasion, inte givet det resultat som Putin med anhang förväntade sig. Orsaken går nog att finna i den kultur som varje allsmäktig makt tenderar att skapa runt sig, en situation där väldigt få ifrågasätter och där alla delar en ofta överoptimistisk bild av hur läget är. Inom forskningen brukar detta kallas för ”confirmation bias” man tolkar resultat som stödjer ens tes högre än resultat som motbevisar samma tes. Det har förekommit uppgifter i pressen om att personer i Putins närhet inte vågat eller velat berätta sanningen om Rysslands militära status. Man började att tro på sina egna uppgifter (fake news) och bilden korrigerades inte. Om narrativet är att Ryssland är starkt och förtjänar att vara mäktigt så måste också armén vara stark och mäktig och mäktig och därmed skulle de underlägsna ukrainarna inte ha en chans.

Vi vet hur det blev, Rysslands armé har inte levererat vad Putin trodde och det beror nog på dels det ovannämnda (Putins tro på sina egna fake news) men och på att Ukraina slås för något (sin frihet) och att befolkningen vet om det. Motivation slår allt. Den överdrivna tro på Ryssland och den underdrivna insikten av vad ett frihetsälskande och upplyst folk kan göra, där tror jag är grunden både för Ukrainas hjältar och Rysslands missar.

Reflektion 2: Säkerhetsordningen både misslyckades och visade sig hållbar

En paradox eftersom det är uppenbart att den säkerhetsordning som rått i Europa sedan andra världskriget, att ett angrepp skall kosta så mycket att ingen vill ge sig in på det, inte räckte för att avskräcka Putin att anfalla och försöka invadera Ukraina och samtidigt visade den sig hålla genom att priset för Putin redan blivit och kommer att bli mycket högt. Priset är såväl militärt (stupade och förlorade stridsmedel) som ekonomiskt, och kommer med all sannolikhet att påverka och göra Ryssland och ryssarna fattigare under en lång tid framåt.

Men om nu Putin av olika skäl underskattade riskerna och därmed anföll så blir ju nästa fråga kommer nästa potentiella angripare att göra samma misstag. Jag tror att även en auktoritär ledare kommer att tänka ytterligare en gång och tveka, något som bör uppskattas av Taiwan som ju befinner sig inom Kinas ”intressesfär”.

Reflektion 3: Hur slutar kriget och vem vinner freden

Det är nog troligt att Ryssland om man vill på ett eller annat sätt kan ockupera Ukraina (det kommer att ge upphov till stora förluster och stora kostnader) men därmed inte sagt att Ukrainas motstånd är brutet. Skall man besätta och kontrollera ett land med drygt 40 miljoner innevånare så kommer det att krävas hundratusentals ryssar under många år och, vilket ju erfarenheterna efter Sovjetunionen visar, de kommer knappast att vinna innevånarnas hjärtan.

Det är fullt tänkbart att Putin nu börjar inse att han satt i gång ett krig med betydligt allvarligare konsekvenser än han anat, han kanske till och med börjar ångra sig. Det är dock inte tillräckligt för att han skall dra sig tillbaka och sluta kriget. I dagsläget så är det kostnaden att avsluta som skall vägas mot att fortsätta, inte den kalkyl om gällde vid krigets inledning. För Putin är priset för att avsluta väldigt högt, antigen måste han säga – det var ett misstag förlåt och sedan betal såväl stora skadestånd som förmodligen se en framtid som krigsförbrytare i Haag-tribunalen eller så kommer han att avsättas av en missnöjd befolkning (som fått lida) eller personer i sin närhet. I det första fallet förlorar han sin frihet i de två andra överlever han nog inte.

En annan fråga som redan kommit upp är om det finns en diplomatisk lösning. Jag har svårt att se att det är så och att det är möjligt. Låt mig förklara, skall Putin sluta kriget krävs att han kan redovisa framgångar men jag har väldigt svårt att tänka mig att demokratierna i Europa kan ge bort delar av ett frihetsälskande folks land så att den aggressiva angriparen skall få en vinst. Det Putin har gjort är något demokratier inte kan acceptera på samma sätt som Hitler agerade på ett sätt som nödvändiggjorde hans fall.

Jag är alltså rätt säker på att i det långa loppet så kommer Ukraina att bli fritt från ryskt inflytande, frågan är när. Jag har ingen aning, jag skulle naturligtvis kunna säga att inom 50 år är Putin och putinismen borta (jag sa så våren 1981 om Sovjetunionen, det gick fortare) men om det tar ett år eller tio vågar jag inte säga.

Reflektion 4: Europa och världen efter kriget i Ukraina

På kort sikt, kanske redan nu så börjar många länder att inse att man behöver öka försäkringen mot angrepp genom högre anslag till försvar. En upprustning på bred front är att förvänta. Samtidigt kommer nog allt fler länder att se över sina samarbeten för säkerhet. Vi har redan sett hur ”bergfasta” positioner gällande NATO har börjat förändras i Sverige och Finland och jag tror att det kommer att bli så att båda de länderna går med i NATO. Putin är nog NATO:s främsta medlemsvärvare.

På medellång sikt kommer Ukrainas frihet att bekräftas och ett stort arbete för att återuppbygga landet kommer att krävas. Någon form av Marshall-hjälp från de demokratiska och fria länderna kommer säkert att behövas. De stred vår strid för demokrati och värdighet och vi får hjälpa dem tillbaka till ett ordnat samhälle.

På längre sikt tror och hoppas jag dels att demokratiernas klubb stärks, att allt fler länder går med i samarbeten mellan demokratier och samarbeten som stödjer demokratisk utveckling, vi har till exempel EU, NATO, OSSE.

Jag hoppas också att de stater som är auktoritära eller vill däråt inser att demokarit och öppenhet är ett skydd mot att tro allt för starkt på sina ”egna fake news”, att undertryckandet av oppositionella åsikter och tankar leder till fördumning av debatten och att en upplyst och motiverad befolkning som vill sitt lands fortsatta utveckling är bättre än aldrig så effektiv planhushållning under ofrihet.

Reflektion 5: Vad avgör ett krig

Det finns åtskilliga som funderat över ett krigs karaktär, allt ifrån Clausewitz som sa att kriget är en fortsättning på politiken med andra medel till alla de strateger vilka brukar anklagas för att utkämpa det förra kriget en gång till (det som var avgörande sist funkar nu också). Därför kan det vara en god tanke att överväg vilka faktorer som kommer att avgöra resultatet från Putins ”militärtekniska operation”. Jag tror att det är, i prioriterad ordning:

  1. Motiverad och upplyst befolkning
  2. Ekonomisk uthållighet
  3. Industriell förmåga
  4. Militär strategi och taktik

Av listan så ser vi att steg 1–3 är Ukraina överlägset med hjälp av en lång rad demokratier. På punkt fyra (en minst viktiga i min lista) är Ryssland den starkare parten, men även där har de ”sjabblat till det” genom att inte se sanningen och därmed underskatta Ukraina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s