Debatten om Sverige skall vara medlem i NATO eller om vi fortsatt skall stå utanför allianser har på senare tid – i ljuset av Ukraina – kommit i fokus. Nedan vill jag dela några tankar som kommer för mig när jag följer debatten.

NATO är inget försäkringsbolag

Att gå med i NATO skall inte baseras på att man genomför någon form av kostnads-/nyttoanalys, det handlar inte om hur man billigast ”köper” ett tryggt försvar. Skulle så vara fallet så skulle ju NATO kunna jämföras med legosoldater av det slag som Wagner-gruppen levererar till Putin. NATO är en sammanslutning av demokratier, andra än accepterade demokratier kan inte bli medlemmar, som frivilligt och utan tvång anslutit sig. Grunden för NATO framgår av det Nordatlantiska fördraget som redan i det andra stycket slår fast att NATO vilar på demokrati, individuell frihet och rättsstatens principer.

NATO är en klubb för demokratier som enats om att gemensamt försvara de grundläggande värdena och därmed också gemensamt försvara varandra. Ett land som ställer upp för de principerna kan be att få bli medlem, och eftersom det Sverige jag tror på bygger just på de värdena så bör vi vara med.

Tyvärr så är antalet klubbar för demokratier minskande, EU och NATO finns (som Sverige kan vara med i) men FN kan ifrågasättas (Ryssland stoppar sanktioner), liksom OSSE. Sverige bör tydligt markera sin tillhörighet till demokratierna.

Putin får inte vinna

Ryssland gav sig oprovocerat på att angripa en självständig och suverän stat en stat som av andra stater fått en erkänd rätt att själva styra sina vägval (sitt öde). Att ett grannland inte alltid är helt nöjda med politiska beslut har väl hänt tidigare, men att det får gå så långt som till en invasion är oroväckande. Jag kan förstå logiken när den starke försöker trycka ned den som förefaller svagare men jag kan aldrig försvara det. Att Ukraina kan vilja få slut på dödandet är begripligt men vi kommer aldrig att kunna bygga en frihetlig, demokratisk och fredlig världsordning om vi tillåter den råa militärmakten att vinna. Skall vår fria värld kunna försvaras får vi demokratier aldrig tveka om demokratins värde och betydelse.

NATO är en av de centrala spelarna som står mellan Putin och hans dröm om rysk hegemoni.

Ihåliga hot

Från Ryssland har det utgått påbud om att det skulle vara ett hot mot freden om Sverige och Finland anslöt sig till NATO. Uttalanden i den riktningen har även gjorts av ledande svenska politiker (S), det skulle vara destabiliserande. Redan detta, att i ett informationskrig, bekräfta fiendens argument (för jag utgår från att även (S) försvarar demokrati och föraktar Putins maktspråk) är en risk, det kan sprida sig och slaget vunnit för Putin. Tvekar svenskar om det står oss fritt att välja väg så har Putins agerande redan hindrat vårt val och vår demokrati.

Hur skall vi då tolka hotet, jo Ryssland kan med all sannolikhet inte angripa Sverige i närtid. Min bedömning är att alla trupper som rimligen är tillgängliga redan har satts in i Ukraina och hade det funnits fler hade de också varit på väg dit. Eftersom motståndet varit hårt och förlusterna stora så måste trupperna dels dras tillbaka (med ”svansen mellan benen”) dels få tid för återhämtning. Återhämtningen kommer att ta tid då det skall ges fysisk vila, fallna soldater skall ersättas samt att ett raserat förtroende för ledarskapet och materialen måste återupprättas. Det tar år om det ens är möjligt.

Putins enda verkliga hot är kärnvapen, men då är världskriget här.

Låt de ideologiska skygglapparna falla

”Alliansfritt i fred syftande till neutralitet i krig”, doktrinen har upprepats i det oändliga och blivit till ett mantra även om den ofta ersätts med en mer indirekt formulering ”har tjänat oss väl”. Jag kan förstå att det för en radikal socialdemokrat var svårt att välja väg mellan USA och ett Sovjet som i vart fall till orden stod för en socialism/kommunism som man önskade och då blev alliansfrihetsformeln något som kunde lappa ihop partiet inre spänningar. Nu är det inte riktigt samma spel, nu står demokratierna mot autoritära system eller diktaturer och då är det dags att finna en ny väg bortom alliansfriheten.

Det är nog så att det känns tufft för en sosse att erkänna att det som borgerligheten började prata om för flera år sedan, att kalla krigets Europa försvunnit och att vi därmed bör söka oss till NATO, var riktigt. Det förändrar dock inte behovet av nyorientering.

Naturligtvis kommer här Putins ihåliga hot väl till pass, genom att hänvisa till risker kan NATO avfärdas, kompromissen upprätthållas och partiet hålla ihop. Partiegoism riskerar att sättas före landets säkerhet.

Men alliansfrihet riskerar att bli allianslöshet och det i en situation där det inte borde råda något tvivel om på vilken sida vi står.

Det är dags att ta beslut

Av vissa debattörer får man höra att det måste få ta tid, det skall vara genomtänkt och välutrett om vi ansluter oss till NATO. Jag håller med, men man kan ju fråga sig vad det som vill ha mer tid ägnat sig åt sedan muren föll och de baltiska staterna gick med i NATO. Redan då borde omprövningen ha börjat. Det enda förklaring jag kan se är att det återigen var så att partiets enighet gick före säkerheten för landet, och även om det malde på i stilla lunk så länge inget hot fanns så har senfärdigheten att ta beslut för (S) satt oss i dagens läge. Tid för beslut.