Det bästa med att läsa är att man kan få nya perspektiv på frågor. Så blev det när jag kom att läsa en bok som heter ”Empires of the Weak” som jag köpte på Akademiska bokhandeln i Helsingfors i somras. Boken är skriven av en australiensisk forskare och den tittar på hur kolonialvälden utvecklats.

En vanlig förklaring till att Europa kunde dominera främmande avlägsna länder är att det skulle bero på överlägsen militär teknik. När kolonialkrigen inleds på 1500 och 1600-talen så är den moderna europeiska krigföringen baserad på stora fältarméer och med artilleri som skjuter i övergradsbana (”lobbar”). En betydlig exponent för detta är slaget vid Breitenfeld där Gustav II Adolf med allierade stod mot den katolska ligan. Gustav vann och det mycket tack vare striden med lättrörliga linjeformeringar och Lennart Torstenssons artilleri (fun fact: Lennart Torstensson tillbringade sina barndomsår på Uddetorp säteri utanför Borås).

Hur stämmer detta med koloniseringen, det var inga arméer på tiotusentals soldater som skeppades över till Indien, Kina eller Amerika. Det var relativt små styrkor och det artilleri som fanns var knutet till fartygen. Förklaringen militär överlägsenhet kan inte (ensamt) motivera framgången. Kolonierna byggdes i hög grad upp av civila företag och utan de stora militära insatserna, företag som ägde förmågan att segla över haven och som skaffad sig goda hamnar. Kolonialmakterna var ”master of seas” snarare än ”lords of land”, och därför krävdes också relativt goda förhållanden med den lokala makten. Handel, kommunikationer och organisation var nyckeln, snarare än militärmakt. När det gäller Amerika skall det tilläggas att av européerna medförda sjukdomar också bidrog.

Mot slutet av 1700-talet sker industrialismens genombrott i Europa och därmed sker två förändringar för kolonialismen, dels övergår ansvaret från företag till länder dels börjar kolonierna söka ökat eget inflytande. Har kan det finnas fog att tala om den militära överlägsenheten då ny teknik för striden följer från industrialiseringen (exempelvis repetergeväret och kulsprutan). Striden hårdnar och även insatserna i personal. För Europas stater blir nu kolonier en statusmarkör, ett land utan kolonier kan inte vara en stormakt.

Efter andra världskriget så får kolonierna självständighet. Boken väcker några reflektioner. För det första det var handel och rörlighet inte militära muskler som möjliggjorde kolonialismen tillsammans med samverkan med lokala makthavare i kolonierna, softpower snarare än militärmakt. För det andra – och som även författaren tar upp – vad hade hänt om kolonialmakterna vid industrialismens ingång inte satt prestige i kolonierna och därmed använt militärmakt utan istället sagt låt oss fortsätta med handel, vi kan dela med oss mer av resultatet från handeln.

För mig är det klart, det är alltid bättre med frivilliga samarbeten och handel än med nationalism.