Utlandsspionerilagen och dess följder

En snöig torsdagskväll i december (den 8 december) tog jag mig tvekande till Pustervik i Göteborg, jag skulle medverka i ett panelsamtal om den nya lagen om utlandsspioneri. Samtalet arrangerades av Publicistklubben i väst och i panelen ingick Daniel Olsson (journalist som inte fick ut handlingar från Sollentuna Energi med hänvisning till nya lagen), Ulla Sätereie (ordf föreningen Grävande journalister och lärare på jag), Kurdo Baksi (författare och debattör) och så jag. Alla övriga, liksom stora delar av publiken, var tveksamma till lagen så det kändes lite som ”alla mot en” och den ensamme var jag. Det blev dock inte så illa, nej till och med rätt bra.

Inledningsvis fick jag försöka förklara att grunden till att man överhuvudtaget skulle Hannan i frågan om tryck- eller yttrandefrihet är att uppgifter som framkommit via spioneri (vilket är olagligt i sig) skulle publiceras. Ändringen är att lite fler brott tillförts till vad som skall anses vara spioneri (och det som nu heter utlandsspioneri). Hanteringen av de nya brotten skiljer sig endast på en punkt från ”vanligt” spioneri och det är att man tillför i lagen (TF och YGL) att sådan publicering som är ”försvarbar” skall vara straffri. Efter några turer så tror jag att debatten i den delen lade sig.

Dags för ett sidospår – Sollentuna. För det första så kan det väl knappast bli utlandsspioneri när en svensk journalist vill ha ut uppgifter från ett svenskt bolag för att eventuellt publicera uppgifterna i ett svenskt media. För det andra så är inte sekretesslagen (alltså vad som kan hemligstämplas) påverkad av den nya lagen om utlandsspioneri. För det tredje börjar den nya lagen inte gälla förrän den 1 januari 2023. Sollentuna Energi begår därmed en trippel i fel med sin hänvisning. 

Åter till huvudfåran, men med lite stöd från Sollentuna fallet. Det finns i journalistkretsar en ökande oro för samhällsaktörer ökande ovilja att tillåta granskning. En tendens som många journalister sett i olika kontakter med myndigheter (man vill inte lämna ut, man hänvisar till att dokument inte finns, det fördröjs etc) en utveckling som oroar journalisterna. Denna tendens kan också avläsas i den ämbetsberättelse som JO årligen lägger fram, det är inte ovanligt att JO får behandla ärenden som rör felaktigheter i handläggningen av offentlighetsprincipen. Denna upplevda ovilja från myndighetspersoner att tillåta insyn är dock en mild form problem för journalister jämfört med de inskränkningar i yttrandefriheten som sker exempelvis i Ungern. Reaktionen på utlandsspioneri har, som jag uppfattar det, mer att göra med farhågan att Sverige skulle gå mot en mer auktoritär och kontrollerande mediekultur än med den nya lagen.

I detta delar jag journalisternas önskan, Sverige skall vara ett öppet och transparent samhälle. Jag tror och hoppas också att farhågan om utvecklingen är överdriven. Jag vill dock (och det gjorde jag även under panelsamtalet) uttala min farhåga att i ett klimat med olika former av påverkanskampanjer så kan frågan uppkomma om yttrandefriheten även skall skydda ryska troll-fabriker. Var går gränsen för vad som får publiceras och, om man exempelvis uttalar att det skall vara sanna uppgifter (jfr granskning av inlägg i sociala media) vem kan då ta på sig rollen att bedöma, vara smakdomare om man så vill. Här tror jag det finns anledning att föra en debatt därför att detta kan mycket väl bli en realitet. 

Frågan närmar sig den om demokratins dilemma att man måste, med hänvisning till demokratins principer, tillåta partier som vill avskaffa demokratin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s