(inför ett-årsdagen av Rysslands angrepp på Ukraina skrev jag en text om kriget till BT texten blev aldrig publicerad. Texten redovisas nedan)

Den 24 februari är det ett år sedan det ryska angreppet på Ukraina. En europeisk självständig nation har angripits av en granne med stormaktsambitioner, något som Europa varit förskonade från sedan slutet av andra världskriget. Ryssland hade i avtal lovat att respektera Ukrainas suveränitet genom ett antal avtal och överenskommelser, kanske i främsta rummet det så kallade Budapestmemorandumet. Avtal man helt enkelt bröt när den egna självbilden och de egna maktambitionerna fick styra. Makt före rätt.

Ukraina har lidit under ett år av krig och förstörelse, detta är en sanning även om Ukrainas förmåga till försvar har vida överträffat förväntningarna så är det naturligtvis värre att vara i krig, om än framgångsrikt, än att leva i fred. Vad vi nu ser är att kriget övergår till mer av ett utnötningskrig och att det nu handlar om långt och uthålligt försvar för Ukraina.

Det handlar naturligtvis om Ukrainas överlevnad men det är också en strid för demokrati och rätt. Ukrainarna strider den striden åt oss alla demokratiska stater, skulle Ryssland vinna så kommer de troligen att steg för steg hota demokratier eller stater med demokratiambitioner i sitt närområde. Om å andra sidan Ukraina vinner så sänder det en tydlig signal till alla att står man för demokrati och rätt så finns såväl stöd som en inneboende kraft, då kan troligen andra stater följa i Ukrainas fotspår. Ukrainas strid är alltså alla demokraters.

Ett ofta förbisett faktum är att det är endast den som vill ha kriget som kan skapa fred och det genom att sluta kriga. Den fredlige kan aldrig tvinga någon till fred. Man skall minnas detta när man börjas spekulera kring vad som krävs för en varaktig fred, skall man ge den ”krigiske” vad den vill ha, och då visa att krig lönar sig. Ja det kan kanske på kort sikt minska våldet men ger framtida incitament till nya angrepp. Nej i grunden så handlar det om att den angripande parten antingen måste byta inställning (oftast förutsättande regimskifte) eller i grunden förlora sin militära kapacitet (förlora på slagfältet). Innan dess någon av dessa alternativ inträffat så blir fred bara en frusen konflikt framåt.

Samtidigt är det också så att det måste tydligt markeras att krig inte får löna sig. Det är därför rimligt att förbereda hur ansvarsutkrävandet skall gå till. Att Ryssland är angripare och att det har begåtts brott mot internationell rätt är nog ställt utan allt tvivel, men det får aldrig bli så att hämnd utövas direkt, det måste ske en rättssäker prövning av ansvaret i en rättegång. Tids nog måste en tribunal utreda dels ledningens brott dels de övergrepp som skett på slagfälten.

Ett år in i kriget gäller alltså att striden inte är över och att den kräver allas vårt stöd i form av såväl militär, humanitär som politiskt understöd, Ukraina strider vår strid och vi måste stå vid Ukrainas sida. Ingen kan göra allt för Ukraina men om var och en, person, organisation eller stat gör vad den kan så ökar vi chansen för Ukrainas överlevnad och demokratiernas framtid.

Vi måste stå med Ukraina.