(Del fyra av mina minnen och reflektioner från valövervakningen i Kazakstan)

För så kallad mobil röstning, d.v.s när valförrättare åker till en medborgares hem och där låter personen rösta, så hade man i Kazakstan lite mindre valurnor. De mindre urnorna så ut som de större men de skulle bara användas för den avsedda uppsökande röstmottagningen.

I vallokalerna förvarades de mobila urnorna väl synliga, så att var och en som ville förvissa sig om att det inte var något fusk med ”mobile voting” skulle kunna göra det. I en vallokal hade en av två mobilurnor använts för en röstande och de stod nu på ömse sidor av den ordinarie urnan. Nu kom en äldre kvinna (mormor/farmor?) med ett barn in i lokalen för att rösta. De gick fram till urnan och nu ville barnet hjälpa till och lägga sedeln i en urna, och då fanns det ju en i perfekt höjd för den lilla. När hon började stoppa i den så reagerade observatörerna, mig inbegripet, vilket i princip är fel. Man skall observera inte ingripa. Hur det nu var så hamnade inte sedeln i mobilurnan (det hade gjort valsedlarna i den ogiltiga då antalet inte hade stämt) utan lades så småningom i den ”riktiga” urnan. Jag vet inte om man skall kritisera att observatörernas varningar hindrade ett fel eller om man skall välkomna det. Ett vet jag dock och det är att det kan vara bra att visa alla urnorna för transparensens skuld men att det även vore bra om urnorna görs ”obrukbara” när det står i vallokalen. Kanske genom ett lock över springan för valsedlar.

Förbättringspotential finns i detta avseende och i flera andra, se övriga bloggar.