I dag firar vi FN dagen, en dag att både begrunda världens tillstånd men kanske framförallt en dag att fundera på FNs roll.

I samband med att Marks Gymnasieskola hade en s.k. model-UN dag, man spelade ett spel inom FNs ram inbjöds jag att komma dit och hålla en inledning. Det gjorde jag och jag tycker att mina slutsatser då står sig än.

För det första: FN är i realiteten en institutionaliserad fredkonferens. Stadgan är skriven så att det för att FN skall kunna agera krävs samstämmiga uppfattningar från den permanenta medlemmarna (1940-talets stormakter), man kan tycka att det är fel men hittills har det inneburit att vi på ett ställe har företrädare för alla regeringar och därmed alltid en sista förhandlingsmöjlighet.

Av och till förs det fram att man borde ”demokratisera” FN, genom till exempel en parlamentarisk församling. Jag tror knappast att den demokratiska legitimiteten ökan för att vi får en parlamentarisk församling med ledamöter utsedda av Kinas Folkkongress (komministpartier), den sudiska Suran m.fl. Även om ett antal deomkratiska parlament säkert skulle ingå skulle säkert 60% av platserna ha en tveksam demokratisk legitimitet.

Vill man utveckla FN så tror jag snarare det handlar om att möta de utmaningar den globaliserade världen ger. En vetenskapsman som kan flytta fritt över jorden (vilket i sig är positivt) kan naturligtvis bära ”farlig” information till extremister eller odemokratiska stater. Vi behöver därför ”vaccinera” globaliseringens folk (alla!) med mänskliga rättigheter