Jag fick en fråga om jag ställer mig bakom två kollegor (Jan Ericsson och Lars Beckman) och deras uttalanden i klimatfrågan. Nedan framgår min syn och därmed också mitt svar.

Om klimatet

För mig så är klimatfrågan i grunden en mycket komplicerad jämvikt där förändringar av ingående halter kommer att påverka resultatet, vid en enkel reaktion kan det relativt enkelt beräknas via den s.k. massverkans lag. Klimatet är dock betydligt mer komplext än den enkla kemiska reaktionen och därför behöver den som skall försöka förstå klimatet ställa upp en flerdimensionell modell och göra vissa antaganden och randvillkor. När detta är gjort fås ett resultat som gäller om och endast om modellen och randvillkoren är uppfyllda. Den vetenskapliga metoden är sedan att ställa dessa modeller invid varandra, jämföra och dra slutsatser. Några av modellerna kommer att visa på mindre konsekvenser medan andra visar mer omfattande konsekvenser, att någon person väljer att lyfta en typ av modeller gör inte den till mindre seriös, vetenskaplig metod bygger nämligen på att alla modeller ställs mot varandra.

Vad tror jag då, min uppfattning är att när en jämvikt störs så finns det starka skäl att misstänka att något händer, m.a.o. jag tror att klimatförändringarna är en realitet. Vidare så finns det skäl både att ta in bredden av åsikter men samtidigt bör försiktighetsprincipen råda. Det är inte givet att de mest drakoniska resultaten uppkommer men det är också dumt att inte ”ta höjd för” problem.

Om deplattformering

Jag har ovan redogjort för (min syn på) hur den vetenskapliga metoden fungerar, nämligen att olika teorier ställs mot varandra och att då alla teorier tas hänsyn till. På samma sätt måste det politiska samtalet vara öppet för alla åsikter och de skall bemötas med sakliga argument inte med att man tar heder och ära av avsändaren. När man önskar att det skall tas avstånd från någon så innebär det i realiteten samma sak som när Putin anklagar Ukraina för nazism, debatten avslutas eftersom man avfärdar motståndaren som illegitim och därmed ”ovärdig” att föra fram en åsikt. Detta som idag brukar kallas för ”deplattformering” strider i grunden mot såväl vetenskaplig metod som mot demokratins principer.

För mig blir det direkt felaktigt att ens tillfrågas om jag är redo att ”ta avstånd” ifrån en viss uppfattning, det är jag inte. Jag kan diskutera i sak men som troende på demokrati och vetenskap så skall frågan diskuteras med sakliga argument. Den som begär avståndstagande är alltid ute efter att slippa diskussion och befästa sin maktposition, ett beteende som lätt leder mot auktoritärt styrelseskick.

Om att göra nytta

Hur kan man då på ett relevant sätt hantera klimatet. Jag är helt övertygad om att det kan göras om en stor andel av Sveriges befolkning gör sin del och är med i processen. Det kommer inte att ske om många uppfattar åtgärderna som föreslår allt för drakoniska och långtgående. Med drivmedelspriser som försvårar livet på landsbygden är risken att många tar avstånd från (andra/ytterligare) miljöpolitiska åtgärder då de uppfattar det som orättvist. Utmaningen är inte att skapa ett system för den som är mest extrem i sin förändringsvilja utan att hitta lösningar där en majoritet gör i huvudsak gynnsamma beslut. Gör 10% allt rätt blir effekten 0,1 men gör 80% rätt till 80% blir effekten 0,64.

Hur man åstadkommer detta är en fråga som eventuellt kan besvaras av psykologer eller statsvetare, men även politiker sliter med den frågan ständigt. Hur finna beslut som både accepteras av väljaren och som leder rätt. När man i klimatfrågan tar till överord och pekar på vad vetenskapen säger och kräver missar man helt beteendevetenskapen och hur samhällen fungerar. Risken är att man åsidosätter demokratin för ett ”klimatnödläge” och då hamnar lätt ur askan i elden