Mit inlägg som det ser ut på riksdagens hemsida:

Fru talman! Finns det någon relation mellan antalet sidor text och debattens längd ska vi se fram emot en sen kväll. Det går att göra sig lustig över detaljeringsgraden och vad som behövs för de här avtalen. Men jag tror att vi ska se bortom det. Bortom alla regler och bortom alla de textsidor som avtalen innehåller finns det nämligen någonting mycket viktigt som beskrivs i de här avtalen. Det uttrycktes kanske tydligast av mannen som jag träffade på en tillställning som sydkoreanerna hade. Han berättade att han jämte sin 64 tums LCD-tv hade varit tvungen att sätta upp en liten fjäder som han på 50-talet hade köpt i skolan så att barnhemsbarnen i Korea kunde få mat för dagen. Jag har inte hittat information om någon fjäderkampanj på 50-talet, så jag kan inte gå i god för exakt den historien. Men någonstans visar den här utvecklingen hur man under två mansåldrar eller två generationer kan ta sig från att vara ett land som är beroende av andras insatser och som är beroende av de småsmulor som fjädern symboliserar till att bli ett land som är en del i handeln. Det är ett utvecklat land som vi faktiskt ser som jämbördig konkurrent. Stegen från att vara ett utvecklingsland till att, via samarbeten och olika utbyten, bli konkurrent på en global marknad går att ta relativt snabbt, förutsatt två saker: förutsatt rätt politiska beslut och förutsatt en öppenhet på andra sidan. De avtal vi diskuterar i dag, som i grunden Europeiska unionen har tecknat, är just tecken på den typ av samarbete som innebär att länder tar steg i trappan. Det är fyra olika typer av avtal. Det är ett frihandelsavtal. Det är ett partnerskapsavtal. Det är ett ramavtal om partnerskap. Det är associeringsavtal. De betyder lite olika saker. Det mest långtgående är naturligtvis frihandelsavtalet, liknande det som Europeiska unionen har med Sydkorea. Men det är ändå intressant att just de här avtalen definierar precis den utveckling av öppenhet, handel, kontakter och kommunikation som är det som har visat sig vara effektivast för att stater ska kunna lyfta sig ur fattigdom. Det här är en mycket välkommen utveckling. Vi skulle naturligtvis väldigt gärna se det här med många fler länder. Det är naturligtvis så att någonstans ligger framtidens möjligheter i att vi länkar ihop våra ansträngningar för tillväxt och utveckling, alla stater tillsammans. Därför är det glädjande att vi tekniskt sett har fyra betänkanden där vi är eniga. Vi är alltså eniga i de här frågorna. Det finns särskilda yttranden, som jag tycker är lite intressanta. De pekar på en del av farorna i det här men också på en del av möjligheterna. Vill man uttrycka det lite elakt kan man säga att de särskilda yttrandena säger: Vi tror på frihandel, men handel kan vara farligt. Så är det naturligtvis. Det kan finnas baksidor av det om det sköts på fel sätt, om det inte kopplas till politiska reformer och om man inte utnyttjar den möjligheten. För egen del tycker jag att det som ligger närmast till hands när jag läser detta är det citat som jag tror tillskrivs Ingmar Bergman: Mina tvivel är mina värsta fiender. De hindrar framgångar jag kunde ha fått. Någonstans är det liksom den inställningen. Det är kanske bra att tvivla, men det är också bra att man inte låter det hindra det som man ändå känner är riktigt och rätt att gå vidare med. Den andra delen handlar om en oro för utvecklingen av mänskliga rättigheter i några stater. Det finns anledning att vara uppmärksam på det. Men det finns också anledning att använda alla möjligheter vi har till kommunikation, stat till stat men också företag till företag eller varför inte produktionschef till konstruktör, eller hur nu handeln ser ut. I alla de här kommunikationerna finns nämligen information och mänsklighet, som oftast är det som kan bidra till att förändra långsiktigt. Det har aldrig varit bra att isolera sig. Det har aldrig varit bra att sluta sig. Det har alltid varit bra att öppna sig. Jag har tidigare här i kammaren berättat om min morfar, som tidigt lärde mig detta: Knyter jag handen förlorar jag aldrig någonting ur den, men det kommer heller aldrig någonting nytt i den. Det är den inställning vi måste ha till handelsavtal, till internationella relationer och till öppenhet. Vi ska inte knyta näven. Vi ska snarare ha den öppen och acceptera att en del ramlar ur den men att vi också får mångfalt mer tillbaka. Fru talman! Debatten blir inte så mycket längre. Det här är i grunden en positiv dag. Vi kan unisont i kammaren säga att vi står bakom de fyra avtalen med varierande grad av samarbete med andra länder. Vi gör det gemensamt, har möjligen några randkommentarer, men de är inte avgörande. Det avgörande är att vi står upp för öppenheten, friheten och kontakten. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslagen i de fyra betänkandena som vi nu samdebatterar. (Applåder)