En fara med argumentation är att man deklarerar en åsikt, sedan så kommer ett mot argument och man förklarar och förändrar och successivt, utan att man uppfattar det, så har man kommit till en åsikt som inte alls motsvara den man hade ursprungligen eller en har i nuet. Jag tror att det är detta som har drabbat Centern när det gäller en eventuell regering med Socialdemokraterna.

Elefanten i rummet är uppenbarligen Sverigedemokraterna. Låt oss ta det från början. I valet 2018 så fanns fortfarande Alliansen, Centern markerade tydligt för en regering med Kristersson (kommer ni ihåg tröjorna med ”Kristersson Lööf 18”?). Efter valet så var ett Alliansstyre enbart möjlig om den skedde med stöd från (SD), ett läge som inte gillades vare sig av oss Moderater eller av Centern, eller tror jag av (L) eller (KD), men läget var som det var. I det läget kunde alla partier se att det skulle handla om avvägningar mellan två synssätt dels politikens innehåll dels inflytande för (SD). Centern och Moderaterna kom till olika bedömningar, (M) prioriterade sakpolitik (C) fastnade för spelteori och (SD):s inflytande. Skillnaden var till en början inte allt för stor.

Politikens livsluft är debatten och naturligtvis ville såväl de inblandade partierna som media kontrastera partierna mot varandra. Argumenten hårdnade och anklagelserna om svek blev många. I det hårdnande klimatet kom bivillkoren helt i bakgrunden liksom även diskussionen om politikens innehåll, allt fokus blev på frågan om (SD):s roll. I sin iver att motivera sitt ställningstagande om att prioritera spelet och därmed indirekt stödja en (S)+(MP) regering så höjdes (C):s tonläge i debatten. Det skall dock konstateras att när debatten inte var så konfrontatorisk så kunde ibland det ske hänvisningar till vad (C) ”vunnit” i uppgörelsen med regeringen.

Efter mandatperioden kan vi konstatera att det höga tonläget består, med (C):s indirekta stöd har vi haft en regering som fört en politik som inte varit bra, även med beaktande av (C):s vinster. För den dåliga politiken vill (C) inte ta ansvar, och det enda ansvar som ligger på dem är ju att de släppt fram regeringen men underlåtit att försvara en borgerlig politik.

När så Lööf deklarerar, eller ja säger på fråga, att man kan tänka sig att sitta en (S)-ledd regering så innebär detta sista steget på den sluttande bana argumentationen följt sedan dess man prioriterade spelet. Jag är helt övertygad att detta inte alls är det utfall majoriteten av Centerpartisterna vill se. De kan ha varit med på bedömningen direkt efter valet 2018, men sedan när logiken haft sin gång har (C) blivit ett socialistiskt stödparti och där är centerpartisterna inte, de är solitt borgerliga.

Lärdomen är att man måste lyfta blicken och inte argumentera utefter den enkla vägen framåt. Det gjorde vi moderater när vi under Anna Kindberg Bathas ledning konstaterade att även om (SD) hade en tveksam historia så är det knappast så att majoriteten av väljarna i ett parti som har mellan var femte och var sjätte svensk som väljare delar de uppfattningarna. Därför måste politiken ta hänsyn även till den gruppen. Anna fick betala ett högt pris för sin insikt, men för oss moderater innebär det att vi kan fokusera på politikens innehåll.

Tillbaka till Centern och nuläget. Frågan blir ju relationen till (V), ett parti som är betydligt mindre än (SD) och som trots det inte uppfattas som lika radikalt och odemokratiskt. Centern har sagt att de inte skall få inflytande, men om det är enda chansen för en (S)-(MP)-(C) regering så får vi se. Frågan som kommer att hänga i luften måste bli hur kan ett 15-20% parti ses som mer extremt än ett 6-8% parti.

Jag litar fortfarande på att centerpartister är borgerliga, jag inser att (C) argumenterat sig in i en återvändsgränd och jag välkomnar att de hittar en väg ut. I väntan på det blir min rekommendation att de borgerliga väljarna röstar med borgerliga partier. I första hand (M) men även (L) och (KD) är goda alternativ.