Veckan har handlat mycket om regeringsbildning och vad som kan förväntas av en ny regering. Veckan inleddes med en statsministeromröstning i Kammaren, en omröstning som handlade om att avgöra att inte fler än hälften av Riksdagens ledamöter motsatte sig Ulf Kristersson (M) som statsminister. Omröstningen (som slutade med 176 Ja och 173 Nej, alltså färre än hälften nej) föregicks av en debatt eller snarare av röstförklaringar. De olika partierna beskrev bevekelsegrunder för varför man stödde Ulf eller inte. Mycket kom att handla om Tidöavtalet mellan (SD), (M), (KD) och (L).

Ett avtal bör analyseras utifrån vad det innehåller. Tidöavtalet kan sägas vara uppbyggt på dels problemformuleringar (vad behöver åtgärdas) dels på konkreta lösningsförslag. Man kan då förhålla sig till avtalet på två seriösa sätt, man kan avvisa problemformuleringen (vi har inga problem med …) och då blir naturligtvis åtgärderna onödiga eller så kan man instämma i problemen och peka på att det borde genomföras andra åtgärder. Inget av detta skedde, oppositionen var tydliga med att man inte alltid gillade åtgärderna, men man sa inget om problemen och inte heller redovisade alternativa förslag.

Det finns naturligtvis ett tredje sätt att hantera avtalet, detta i all synnerhet när saksynpunkterna tryter (delar man problemen med inte har förslag så blir det tunt). Man kan försöka förlöjliga avtalet och undergräva förtroendet för avtalet. Detta försökte alla oppositionspartier (utom (C) vad jag minns) göra genom att döpa om avtalet till ”slottsavtalet”. Detta upprepades åtskilliga gånger så det måste vara huvudkritiken, i vilken byggnad avtalet skrevs inte vad det innehåller. Det gamla talesättet ”om argumenten är svaga höj rösten” i ny tappning. För mig är detta fokus på namnet ett svaghetstecken hos oppositionen.

En fråga man kan ställa sig är om verkligen oppositionen inte anser att skjutningar, energipriser, trygghet och inflation är frågor som kräver åtgärder eftersom man inte satte sina åtgärder i motsats till Tidöavtalet. Man kan ju också fundera lite vidare. Under hela valrörelsen sa vi moderater att vi kan finna lösningar med (SD) gällande sakfrågor där vi hade liknande uppfattningar, men att ett regeringssamarbete inte innebär en ideologisk armkrokning med dem. Tidöavtalet är just det, förslag på existerade problem inte ett samarbete som syftar mot en ideologisk förändring, för oss moderater är det fortsatt viktigt att Sverige är en öppen demokrati i västerländsk tradition. Hade oppositionen drömt om ett avtal som sa att de samverkande partierna hade bytt till en mer nationalistiskt inriktade ideologi? Förmodligen hoppades de på detta, och när det inte är så så fortsätter man ändå att argumentera som om det vore så. Skapa en bild, sann eller inte, och bekämpa bilden.

I går var det så dags för nästa steg, regeringsförklaringen. I den redogörs än en gång för vad som måste göras åt de aktuella problemen, men här är också statsministern tydlig med att Sverige skall fortsätta att vara en öppen, frihandlande, frihetsälskande demokratisk nation. När deklarationen lästes upp så var det av intresse att studera de tidigare statsrådens reaktioner. De flesta (S) ledamöterna avstod helt från applåder, men några avgående statsråd valde ändå att i vissa delar applådera regeringsförklaringen. Någonstans inger detta ändå hopp – det finns även inom delar av (S) insikten att man kan kroka arm i sakfrågor även om man tillhör olika partier med olika långsiktiga mål. Tänk om den insikten kunde funnits i hela oppositionen, då hade vi kanske kunnat debattera saker och inte bedrivit krig mot tillverkade politiska halmdockor.