Förra veckan genomförde sex riksdagsledamöter ett besök i Mazar-e Sharif i norra Afgahnistan. Vi besökte dels de svenska trupperna på Camp Northen Lights och dels besök hos civila afghanska myndigheter i Mazar. Såval hos lokala utvecklingsgrupper som hos provinsguvenör Atta i Balkh-provinsen. Jag kan inte komma ifrån att jag reste hem igen från detta sista besök i Afghanistan med delade känslor.

Å ena sidan kan vi konstatera att de 25 kontingenter med svenska kvinnor och män som tjänstgjort i vårt truppbidrag i Afghanistan har gjort stora, goda och förhoppnigsvis bestående insatser. Vi har all anledning att vara stolta över vad vi bidragit med. Det är också därför lite sorgesamt att den nu pågående kontingenten FS26 med ann sannolkihet blir de sista och att CNL, som varit som vilket svenskt regemente som helst, nu avvecklas. Bilden ovan visar FS 25:s sköld.

Den andra känslan är den av ett land/en provins där mycket gått rätt väg, läget är bättre i norra Afghanistan än vad det var när vi kom dit och det är stabilare i norr än i söder, men ändå går det inte att helt undertrycka känslan av att det fortfarande kan gå snett. Läget för de afghanska säkerhetsfunktionerna är inte sådant att det går att vara säker på att inte makten tas över av odemokratiska element – i första hand av kriminella nätverk (talibanerna håller mestadels till i söder).

Så den kluvna bilden blir, goda insatser och hoppas att inte det som uppnåtts raseras. Jag hade varit gladare om jag kunde varit säker på den sista punkten.