Vissa dagar känner man bara att man blivit lite klokare, eller möjligen att man har någon klokskap att förmedla. Så känns det idag efter att ha läst två helt olikaartiklar, dels en ledare i Expressen som handlar om hur man försöker att skapa en bild av vad motståndaren tycker och sedan argumenterar mot den bilden i stället för att omaka sig med att ta reda på motståndarens åsikter. Debatten fördummas och förfulas med hjälp av ”halmdockor”, länk till artikeln: http://www.expressen.se/ledare/johannes-forssberg/halmgubbarna-forstor-debatten/. Det andra inlägget är skrivet av Thomas Idergard som jag lärde känna under min tid som aktiv i MUF, numera katolik och verksam inom Jesuitorden. Thomas upplevde i Almedalen hur hans åsikter förringades och hur publiken snarare än att diskutera med honom valde att bua ut det ha sade. Även här ett exempel på att debatten förråas och fördummas. Det är först genom att förstå och värdera varandras åsikter som kunskapen fördjupas och ny möjligheter framkommer, demokratins väsen är respekt för andras åsikter och fri diskussion. Då får man nya insikter. Thomas artikel finns att läsa på: http://signum.se/att-sparka-pa-den-som-ligger/.

I grunden tror jag detta handlar om två saker, dels en generation politiker/politiska aktivister för vilka den egna vinsten överordnas samhällsintresset. Bara vi vinner debatten spelar det ingen roll att vi inte lär oss något. Jag har alltid hävdat att en utveckling där enklast vinner leder samhället fel, men kan konstatera att det blir allt mer tydligt att ”enklast vinner” lönar sig. Kreativitet kan ibland definieras som att ”tänka (för dig) aldrig tidigare tänkta tankar”, den gåva kan en debattmotståndare ge – om man tar emot den. Då får man det som Lena Hjelm-Wallén så träffande, av misstag?, uttryckte med nyordet ”Kreaktivitet” (det skedde vid ett sammanträde i den s.k. KEX-kommittén).

Utöver ”enklast vinner” handlar det om självförtroende. Jag lyssnade på Kulturradion i P1 (hör och häpna!) för några år sedan när man behandlade just självförtroende. Man kan, enligt programmet, få tilliten på två olika sätt. Antingen genom att man i en situation vet exakt hur man skall bete sig, jag antar det är därför som säkerhetsinstruktionen tar en såpass central roll i varje flygresa. Du skall vara trygg i vad Du skall göra om något händer. Man kan också få tryggheten genom att man i grunden förstår varför man skall göra något och därmed hela tiden värderar situationen. Om min motståndare säger skattehöjning, kan jag säga nej därför att jag lärt mig att aldrig höja skatten, men jag skulle också kunna säga nej därför att jag vet konsekvenserna eller kanske ja därför att jag vet konsekvenserna. Här är skillnaden, antingen så vet jag vad jag skall tycka – och hånar den andra uppfattningen – eller så vet jag varför jag har min uppfattning och tar sakdiskussionen med motparten.

Jag har märk det att när det kommer till frågor om tro så känner många politiska aktivister sig otrygga i diskussionen och allts gör man som man blivit lärd för att vinna debatten. ”Man kan inte lyssna på dig för att du är emot kvinnliga präster” innebär att man dödar debatten och har inte tvingats att reflektera över sin egen åsikt. Jag är odelat för att alla skall kunna bli präster, men jag tycker att andras uppfattning skall få föras fram och jag hoppas att mina argument är så starka att de motiverar min uppfattning, i denna fråga som i alla andra. När man tillåter debatten att förenklas intill dumhet är det i grunden demokratin som lider skada, det är inte Thomas Idergard eller vem det vara må som försöker att föra fram en avvikande uppfattning – en avvikande uppfattning som tillför något nytt och viktigt.

Min mamma lärde mig att när Du ser en mästare skall Du försöka efterlikna honom och att när Du ser en dåre skall Du rannsaka ditt inre. Jag hoppas därför inte att jag bidragr till förenkling, etikett-klistring eller mobbing i den politiska debatten.