Jag hade ett samtal med ett miljöpartistiskt kommunalråd som hävdade att vi inte alls har någon effektbrist i det svenska elsystemet. Detta fick mig att fundera på hur man kan påstå det, och sedan slog det mig att det kan bero på att de inte förstår hur en marknad fungerar.

Utgångspunkten för all marknadsekonomi är att köpare och säljare finner ett pris där båda parter är rimligt nöjda (köparen får betala det han är beredd för varan och säljaren får så bra betalt som möjligt för varan), utbud och efterfrågan står i balans. Det priset för varan som gäller där är jämviktspriset, lika mycket sälj som det köps.

Skulle det vara så att det blir underskott på ”säljsidan” så kommer det inte att kunna säljas lika mycket som marknaden vill ha till det pris som gällde tidigare, och priset stiger. Köparen får betala mer för att få leverans, och en ny jämviktsnivå nås med sannolikt en mindre försäljningsvolym (någon köpare avstår när priset blir högre). Naturligtvis kommer alltid den som är beredd att betala det högre priset att få sina varor.

Därför går det att säga som miljöpartisten – det är ingen effektbrist, för den som vill och har råd att betala fem kronor per kilowattimma (eller vad nu priset är), men för den som inte kan eller vill betala det priset måste förbrukningen minska. Effektbristen måste därför ses i relation till jämviktspriset och vi kan konstatera att när priset stiger från ”det vanliga” 50–70 öre upp till tio gånger det priset, ja då har vi effektbrist. Företag och familjer måste då antingen lägga mycket mer pengar på el eller låta bli att köpa. Familjen riskerar att få kallt kaffe, orena kläder ett att frysa inomhus och för företagen måste antingen tillverkning upphöra eller priser höjdas (hoppas då att köparna fortfarande har råd).

Om tillgång till säker och billig el är en konkurrensfördel för Sverige så har regeringens (S+MP) ansvarslösa hantering lett till en effektbrist som i sin tur lett till uppoffringar för företag och hushåll. Miljöpartiet tycker tydligen det är bra att priset ”gått genom taket” för då kan man hävda att det inte är någon brist, men handen på hjärtat det är också tecknet på bristen.