För någon vecka sedan fick jag en broschyr från Sacoförbundet Naturvetarna. I broschyren argumenteras för ökade statliga anslag till forskning, och då framförallt sådana anslag som är ”fria”. Helst skall de utgå långsiktigt och till sin karaktär vara enkla att administrera.

Det är i grunden lätt att ansluta till uppfattningen om och försvaret av den fria kunskapssökande forskningen, men vi kan också konstatera att under senare år så sker en mycket stor del av forskningsfinansieringen genom att myndigheter öppnar forskningsprogram för ansökan. Med andra ord är det forskningsfinansiärerna ”beställning” som skall levereras. Detta tillsammans med kraven på likabehandling innebär dels en okad administrativ hantering dels att förbrukning av medel (t.ex. kostnad per timma) blir en mer avgörande beslutsfaktor än förväntat resultat. 

Så långt hade min tanke kommit när jag förra veckan var på ett besök på Karlstads Universitet och de där redogjorde för ett strategiarbete de hade utförs. Det förvånande var att processen uppenbarligen handlade mer om att förankra valda sanningar inte att kritiskt värdera olika strategival. På min fråga vad man valt bort hade man nämligen inga svar.

Den fråga som jag då får för ögonen är om KaU valt sin strategi utifrån att man skall matcha ansökningar eller om man helt fritt funderat på vart man vitt. Jag är böjd att tro det förstnämnda, att man söker skapa en profil som är framgångsrik i dagens finansiering även om ett långsiktigt strategiarbete rimligen borde kunna nyttjas till att tänka fritt och antyda vart man vill med den fria forskningen.

Det är en långsiktig fara om allt för mycket forskning är styrd, men ökade fria medel får inte medföra att fler följer med strömmen. Uppdragsstyrd forskning får inte ersättas av ”följa John”, den fria forskningen måste snarare beskrivas som ”allmänhetens fria åkning”.